Etikettarkiv: intervall

Minipulstest

Vad jag har för maxpuls har jag ingen aning om. Har utgått från den gängse formeln 220 minus ålder och sen justerat lite efter känslan vid passen. Hitintills har jag ansett att 180 fungerat bra. Men nu tänkte jag kosta på mig ett maxpulstest och Googlade runt lite och fick lite tips. Vid Roslagsvåren fick jag en lapp om ett företag som hette Sporttest, och den lappen rotade jag fram. Ringde och bokade tid och tyckte lördag var en bra tid. Jag skulle avstå från träning 48 timmar innan och då förlorade jag bara ett intervallpass. Fick en enkät att fylla i med lite personuppgifter och eventuella sjukdomar. Angav att både farfar och farsan fick hjärtinfarkt runt 65-årsålder. Själv har jag aldrig känt några problem, och våra livsstilar skiljer sig enormt åt. De motionerade aldrig, rökte och åt ohälsosamt. Dock fick testledaren på Sporttest kalla fötter och krävde att jag skulle ta ekg och göra en hjärtscreening för han ville inte att jag skulle dö. Jag och Anders tyckte det var lite överilat, men jag orkade inte krångla med att boka om och jag insåg att det iochförsig kan vara bra med ett sånt test. Fick tid snabbt på Sabbatsberg och katjing 800 kronor! Hm… där rök budgeten för test innan jag ens börjat!

Såg till att pastaladda dagen innan och inte ens cykelpendla de två dagarna innan. Katjing 230 kronor i SL-kort. Första testet var laktattest för att utröna var min mjölksyratröskel var. Ungefär var femte minut skruvade han på mer wattmotstånd och tog ett blodprov. Sådär höll vi på i cirka trettio minuter. Sen fick jag vila. Så var det dags för maxpulstestet. Fick ta på mig en andningsmask för att lungkapaciteten skulle även mätas samtidigt.

Nu gäller det, tänkte jag. Har ju hört att det är skitobbigt, att man faller över styret och håller på att ramla av testcykeln av total utmattning. För det är vitsen med hela testet, att köra till total utmattning. Så jag trampade igång och varje minut så la han på mer motstånd. Hade inga glasögon på mig så jag såg inga mätvärden utan trampade glatt på i min suddiga värld. Testledaren hejade på och sporrade mig. Efter några minuter började jag flåsa ordentligt och tänkte att nu jävlar kommer det snart bli dretjobbigt. Då säger han plötsligt att jag kan ta det lugnt, att vi är klara. – Va?! Jaha!? Var det inte mer än så här? genomfors i huvudet. Kändes som jag precis kommit och igång och det jobbiga inte ens hade börjat. Jag var inte alls i närheten av total utmattning, utan mer som ett av mina backintervaller uppför Finnberget som jag gör sex gånger på raken. Känslan var som första samlaget när jag var 15 år; ”jaha, var det inte mer än så här”.

Jag trampade ur några minuter och trodde jag skulle vara stum i benen när jag klev av, av det förmodade hårda motståndet, men var hur fräsch som helst. Gick ned i källaren och duschade under tiden gick han igenom testvärdena. Vi gick sedan igenom resultaten och jag hade förväntat mig en en maxpuls nånstans mellan 170-180. Men han hade kommit fram till att det var 159! – Kan inte stämma, tänkte jag. Men sa inget och han förklarade diagrammen och vi diskuterade hans förslag till träningsupplägg utifrån testvärdena. Men jag märkte att jag knappt lyssnade, tankarna var någon annanstans. 159 kan inte vara rätt.

Efteråt åkte jag förbi kontoret för att hämta böcker pappa skulle få i födelsedagspresent. Passade på att kolla igenom mina träningar jag registrerat på Funbeat. Sorterade dom efter maxpuls och rensade ut några som verkade vara klart felaktiga och skrev ut och tog med på tåget. Och jodå, 159 kunde inte stämma! Under 2009 körde jag mycket spinningpass, och då låg jag en bra bit över 170 flera gånger. Studerade kurvorna och det är ingen liten skarp topp på kurvan, utan jag har legat över 160 i flera minuter. Okej, det är tre år sen, men inte kan maxpulsen sjunka mer än 10 slag på tre år? I september 2010 blev jag nedslagen av en cyklist vid Tegelbacken som innan hade kört på mig bakifrån. Jajemensan! Så jag spurtade ikapp honom hela Vasagatan till Norra Bantorget i försök att ramma honom. Vasagatan har lätt uppförsbacke och högsta pulsen var 171 och jag var en bra bit över 160 i puls hela Vasagatan några minuter. Under sommaren och hösten 2011 körde jag backintervaller uppför Finnberget flera gånger och då fick jag bland annat vid ett pass en högsta puls på 168. Andra pass har jag legat runt 161 till 163 som högsta notering. Varje sådan backpass körde jag uppför Finnberget fem eller sex gånger och hade då under minst en minut under den värsta branten, en puls på över 160. Om nu 159 är min maxpuls, då skulle jag jag ju vara totalt utmattad på toppen första gången och inte orka fyra-fem gånger till på raken! Men det gjorde jag ju. Varje gång! Alltså kan inte 159 vara min maxpuls.

Vi kan ju misstänka att mina pulsmätare mäter fel. Förr körde jag med min Polarklocka och efter sommaren 2010 med min Garmin Edge. När jag kom hem idag, tog jag på mig båda pulsbanden samtidigt och satte igång båda pulsmätarna. De visade exakt samma puls när jag satt i soffan. Klev upp på trainern och vevade lite lätt. Exakt samma puls. Jag utesluter därmed att mina pulsmätare mäter fel, sannolikheten att båda visar exakt samma fel, är liten.

Det kan iofs vara fel på testledarens utrustning, men det tror jag inte. Jag tror helt enkelt han avbröt alldeles för tidigt. Jag är alltså inte alls nöjd med testet och har slösat med både tid och pengar, och missat fyra träningspass i onödan. Jag har självklart mejlat testledaren med ovanstående analyser och framfört mina synpunkter. Väntar på svar.

Cirkuskonster

Jag kan cykla baklänges på räcern! På en cykel med frihjul! Det ni! Det påstod iaf taxiföraren efter att först ha kört på mig bakifrån, sen slagit till mig, sen slängt iväg cykeln och sen smita! Regnummer taget och det hela är polisanmält.

Roligast var passageraren, en medelålders dam, som sa samma sak, att jag hade backat på taxibilen. Sen med tillägget ”skit på dig”. Åh de äldre är så trevliga nuförtiden.

Förty, så blev det fem gånger uppför Finnberget. Den sjätte ronden vann regnet.

Finnkampen

Bruse mot Finnberget: 1-0! Vid halvtid såg det dock ut som Finnberget skulle besegra bortalaget, men Bruse spurtade hårt på slutet.

Krusade lugnt hem genom nya stadsdelar som skjutit upp som svampar ur marken sen jag var där senast. Husen är väldigt moderna, men efter ett tag tyckte jag alla hus såg likadana ut. Som tagna ur ett seriealbum med hjälten Rocco Vargas av spanjoren Daniel Torres.

Håll i hatten

”Håll dig alltid till ursprungsplanen och improvisera inte under vägen!” – Gammalt djungelordspråk. Fick snilleblixten att köra backintervaller vid Lilla Kaknäs. Backen är ju perfekt; kort och brant och ingen trafik. Förutom att någon smällt upp bommar längst ned i backen, så det blev att starta stillastående med ena foten urklickad. Eh… hur bra som helst. Gick ju inte få upp farten alls. Irriterad stängde jag av datorn istället för att markera ett varv. Begåvat. På gps-plottningen ser det ut som jag flugit mellan Hammarby och Farsta. Kan avslöja att det gjorde jag inte.

Vidare till nästa backe. Farstakrossen är ju klassisk, men den breda öppna gatan gjorde att den kraftiga motvinden på över 9 m/s gjorde det hopplöst att försöka spurta uppför. Kändes som jag tränade mer vind än backe.

Tredje försöket. Det blev Ullerudsbacken igen. Vilket ju var ursprungsplanen. Varför drog jag inte dit direkt?! Blev bara sex gånger, fast egentligen blev det åtta intervaller om jag räknar med de andra (misslyckade) försöken.

Men blåste det verkligen så här mycket förr när vi var små?