 |
| Bjarne och jag fikar på svenskdagen i Petra |
Där slutbetalade jag resan till Camp Mallorca 2013 och nu återstår bara att vänta i 34 dagar innan flygplanet lyfter från Arlanda. Alla cykelklubbar med stil, klass och finnes, bör äga ett eget flygplan. Fredrikshof har ”bara” chartrat ett eget och fyllt det helt till bristningsgränsen med klubbkamrater.
Det gick ju inte bra det här alls idag…
Andra träningspasset med Fredrikshofs farstagäng alltså. Lars ledde och han har växt in i rollen som ledare. Bland annat kom han bak och försökte dra ikapp mig när jag hade tappat klungan. men förgäves. Det var försent. Tyckte vi gick ur ganska hårt med farter runt 38 på Ågestavägen.
Sista vägen före Gryt, så tappade jag helt. Långt innan började jag få ont i ryggen. Kan nog bero på att jag satt för mycket igår, vilket jag hade känningar av. Dumma mig. Dessutom har jag haft träningsverk i vaderna sen Linas hårda pass i torsdag. Inte alls likt mig det här…
Men värst av allt är att jag efter pausen vid hållplats Gryt, glömde slå på gps:n! Och sen hemma, lyckades jag resetta gps:n innan jag sparade. Så vid bokföringen på Funbeat blev det en uppskattning av både tid, sträcka och rullsnitt. Men före Gryt hade vi rullsnitt på ca 30 km/h.
Upp och ner alltså. Så jag är revanchsugen inför nästa lördag.
Ryggen klarade sig bättre än väntat, dock inte bra. Inga direkta smärtor, tyckte jag lyckades hålla ryggen inte för rak eller för krummig.
Kändes mer som det var en tävling där det gick ut på att köra slut på varandra, istället för att hjälpas åt. Hälften skulle behövt vara i Oves nybörjarklunga för att lära sig klungteknik. Råkade jag komma efter, körde de bakom om och sket i mig, istället för att hjälpa till att dra. Så det var ett jagande. Schysst!
Avslutade med raggnunk (sic!) på Farsta gård.
Det märks att jag inte kunnat cykla fort och länge, på ett tag. Utvecklingskurvan kan bara peka uppåt!
Fortfarande är det sommar, även om solen går ned tidigare och tidigare. Dock inget som ställde till problem idag när vi börjar träningen klockan 10. Ove leder och styr med järnhand. Han säger ifrån, styr upp och manar på. Vilket gör att gruppen är hyfsad jämn, även om det alltid finns avarter som ska spurta och frihjula.
Börjar lära mig sitta med rak rygg, men det tar emot ibland i vissa backar. I det stora hela fungerade jag, cykeln och kroppen ända hem. Till skillnad mot förra lördagen, då jag fick släppa vid Jordbro för ryggen bromsade upp benen från att prestera. Så det går iaf åt rätt håll. Så sakta.
har väl påpekat det förut, tolamåd är inte min grej. Kan inte ens stava till det.
Antagligen har jag nåt skit i kroppen, eller så är nåt annat fel. Bara för några veckor sen kunde jag cykla 32 km/h i rullsnitt utan problem. På Tour of Jamtland blev det 34. Nu får jag slita som ett djur för att klara 30! Nån som har en idé vad som fallerar?
Fick leda idag igen, och det är ju klart, vi var bara sex stycken som fick köra belgisk kedja. Då får alla slita hårt helt enkelt.
Fick iaf beröm efteråt för bra ledarskap. Men jag vill ju bli snabb igen! Får vila tills på lördag.
Kondition är en färskvara, det märkte jag idag. Fick jobba hårt för att hänga med en 32-grupp. Men så var den väldigt ojämn och ryckig. Tom ökade farten uppför! Och för den som är trött, märks sånt direkt.
Det gick fort ned till Tungelsta, då låg vi på ett rullsnitt på 32,7, kom sen kom motvinden. Vi gjorde inget samlat stopp vid Trånkan så jag varvtidsstoppade inte förrän efter Branta backen. Då blev det nåt på 30,7.
Fikat blev vid Farsta Gård där jag käkade raggnunk (sic!) med fläsk. Mums.
Vågar snart inte visa mig i Farsta, nu fick jag leda igen! Jag som inte ens är utbildad, avlönad eller klädd för det. Så det blev inte perfekt, men hoppas klungan var nöjda med det hela. Jag hade gärna sett lite högre fart emellanåt. Får väl ta mod till mig nästa gång och skandera fartökning. Det går inte att ha en marschfart på 34 om rullsnittet ska ligga på 30-32. Nu blev det bara ”30,2”. För lågt tycker jag, som numera kan prestera 32.
Gjorde samma upplägg som Ove. Fram till Tullinge låg jag och drog hela tiden. Fy fan vad jobbigt det var att dra på max i 17 km. Pulsen var farligt nära 90%. Någon tyckte det gick för fort, men 34 är inte för fort om vi ska få ett rullsnitt på 32-34. Men redan vid Tullinge hade vi fått en punka och ett kedjebrott. Av samma cyklist.
Från Grindsjön körde vi grupptempo, men hej vad högervaden krampade stenhårt. Gemensamt tog vi beslut att korta av rundan och köra via Stav efter Tungelsta då tiden hade runnit iväg.
Jag utsatte de andra för ett prov. Provade en ny, mer rakare väg genom Jordbro industriområde, men där fick vi en genomslagspunka vid en järnvägsövergång. Men vägen var rakare utan skarpa svängar och inte ett enda potthål! Jag ska nog förorda den fler gånger, fast då med försiktighet över den där järnvägsövergången.
Lagomt när vi anlände till Trångsund, så dök snabba gruppen upp, så vi tog Farstakrossen alla gemensamt.
Risken finns väl att jag åker på det här igen. Då ska jag våga be om fartökning, samt helst slippa två punkor och ett kedjebrott. Sånt är moralsänkande.
Stef pekade på mig och Gualberto tyckte jag skulle leda mellangruppen från Farsta. Blygsam som jag är, tittade jag på Bjarne som var med och som är utbildad ledare. Före Södertälje släppte Bjarne och jag tog över som ledare för gruppen. Förstår honom, det var väldigt ryckigt och ojämnt i klungan. Ingrid kroknade och jag var nära jag med. Men jag fick lite fason på klungan efter utdelande av lite kommandon och lärdomar, för spurterna och rycken försvann. De var nog bara oerfarna.
Fick beröm av Ingrid efteråt som tyckte jag styrde upp det hela bra. Vad de andra tyckte vet jag inte, får väl hoppas de tyckte att det gick bra. Jonas tjatade på mig att jag borde bli ledare. Men det var före Vättern det. Undrar om han tycker likadant efter att jag bröt?
Blev nästan 12 mil och benen var inte helt hundra efter en veckas ocykling. Vid Trångsund hade vi fått ihop 29,8 km/h i rullsnitt. Bara. Att spurta och rycka gör att snitten sjunker, det ger absolut inte hög snitthastighet. Jämn och fin fart gör att rullsnittet blir högt. Det tar tid att lära sig att förstå det.
I morgon börjar jag jobba igen, äntligen! Skönt att få vila lite och börja cykla som vanligt. Semester förstör bara rytmen.
Det kan inte vara hälsosamt att cykla i 30 graders värme. Många fick problem i värmen, och det blev lite av Tio små negerpojkar över dagens Farstaträning. En efter en började krokna och det blev trångt om plats att få ligga där bak och vila. Söder om Brandbergen var det min tur, men det var inte en vanlig bonk med tömda depåer, utan det var värmen. Trots att vi stannade och fyllde på vatten några gånger, tog det slut.
Vi hoppade över fikat, men vad gör det när vi får en egen depå! Dagens absolutaste höjdpunkt var Svante som hade smällt upp en depå mellan Tungelsta och 73:an. Han bjöd på kallt vatten, jos, saltgurka och tunnbrödsrullar med nån gegga i. Grumt trevligt initiativ! Tänk om vi kan bli såhär bortskämda varje lördag.
Efter Vätterrundan är det som bäst att cykla! Då är det bara vana cyklister som tränar. Det är jämnt, stabilt och tryggt – inget vinglande och ryckande. Oves ”cirka 30” i rullsnitt var ett tag uppe och nosade på 31,9, men vid Trångsund var vi nere i 31,5.
Idag var jag mycket piggare, snabbare och starkare än förra onsdagen. Och snyggare. Det sa iaf den snygga mörka tjejen som drog i min tröja!