Efter cykelpolon var det min tur att ta med klubborna hem. Lyckades packa ned alla tio klubbarna i väskan och langade upp den på ryggen. Helt plötsligt blev jag nästan en halvmeter bredare och en halvmeter högre när klubborna stack ut. Fick tänka på att inte cykla för nära stolpar eller folk så jag skulle fastna. Vid Skanstullsbron blev det tajt, då Hammarbysupportrarna var på väg till någon fotbollsmatch, och på ren jävelskap ställde de sig i vägen, fast vi plingade på dom. Värre blev det vid Söderstadion, där cykelbanan var fullsmäckad med massa fulla idioter. Var är vakterna eller polisen som ska hålla ordning? Är det meningen att vi ska behöva cykla på en sexfilig motorväg för att komma hem? Tror inte det, men polisen har väl semesterstängt, och då gäller djungelns lag. Eller fotbollsidioternas lag.
Etikettarkiv: dumheter
Offerkoftan på
Åh det är så synd om många Stockholmare pga busstrejken. Nu måste de ta bilen, annars kommer de ju inte till sina jobb. Men herregud va trist! Mest synd måste det vara om Andréa då Aftonhoran blåser upp hennes hemska historia. Hur ska hon hinna transportera sig 10 km på en timme när det inte går några bussar till Hökarängen (tunnelbanan är avstängd pga arbete, så ersättningsbussar går istället… normalt sett…). Taxi är för dyrt tycker Andréa och det har hon rätt i. Men lilla slappa fröken, det är bara 10 kilometer till Hökarängen! I lugn och maklig takt hinner du cykla de där 10 kilometerarna och lite motion behöver du säkert. Jag cyklar mina 9 kilometer till jobbet i lugn takt på 22 minuter. Så vad gnäller du för? Skyll dig själv om du inte får jobbet, vem vill anställa en slö idiot utan egen iniativförmåga?
Musik för kameleonter
När en kameleont sväljer en humla, bekänner den färg. Vissa kameleonter behöver svälja många humlor för att bekänna färg. För eller senare gör de alla det, visar sitt rätta jag, visar sitt låga EQ. Där de i sin totala brist på empati och i sin egen förträfflighet inte visar någon hänsyn till andra, inte bryr sig om hur andra har det eller vägrar ta till sig andras synpunkter.
Värsta kameleonterna är de som i sin trångsynthet inte drar sig för att öppet håna och förlöjliga de som har andra åsikter eller vågar opponera sig. På grenen under sitter svansen av ryggradslösa larver som inte vågar säga vad de tycker, som inte vågar säga emot, utan bara (tyst) håller med och tycker kameleonten är en cool typ. Lika barn leka bäst heter det ju.
Som tur är står det mig fritt att välja vänner och bekantskapskrets. Välja sådana som man kan lita på, sådana som finns där man behöver dom. Riktiga vänner helt enkelt.
Titeln lånad av Gary Numan (Music for Chameleons)
Konstiga skyltar
I bussarna finns det skyltar som informerar att hunden ska vara där bak och på tunnelbanan att de ska vara i tågets mittensektion. Gôrbra för oss allergiker, då vet vi var vi ska vara för att undvika en allergiattack. Men på skyltens andra rad står det ”gäller ej ledarhund”. Mycket egendomlig text. Hur vet ledarhunden att det inte gäller för honom? En hund kan ju inte läsa, och inte heller personen som ledarhunden leder, denne är ju blind! Och är jag mindre allergisk mot en hund, bara för att den är en ledarhund? Mycket egendomligt.
Bränt barn luktar illa
Det är torrt i skogarna mycket torrt. Istort sett alla lerhål är snustorra så cykeln blir inte lerig, bara dammig. Men det luktade bränt i Sicklaskiftet och jag blev lite orolig, bara det inte brinner och Världens Bästa Skog brinner upp! När jag kom hem blev den brända lukten mer påtaglig och trängde in i lägenheten, brandlukt luktar inte blomma direkt. En lätt branddimma lade sig över Kärrtorp och jag undrade om det brann i närheten, men jag såg ingen rök. Skannade av alla nyhetssajter för att få reda på var det brann. Efter ett tag fick jag reda på att det brann i Orminge, över tio kilometer bort. Ingen fara för min egen skog alltså, men det ändå olustigt när dimman ligger över våra hus och det stinker i lägenheten.
Ljudkänslig broms
På något egendomligt sätt var hans tuta kopplad till min broms. För varje gång han tutade så bromsade cykeln in framför honom. Samtidigt pekade han på cykelbanan, och menade förstås att jag skulle cykla där. Men i sin iver att tuta och skrika åt mig, såg han väl inte den 15 meter långa bussen som stod på cykelbanan. Inte heller verkade han se de två bilarna som sakta var på väg ut i cykelbanan och taxibilen som 100 meter bort var parkerad på cykelbanan. Han hade ju fullt schå att tuta på mig, inte kan man väl hålla koll på övriga trafiken då inte.
Och han tutade mer och mer och cykeln gick bara saktare och saktare. Mycket egendomligt.
Ur tid är leden
Jodå, det är hallux rigidus jag lider av. En av lederna i höger stortå är helt slut, sa läkaren. Hon ska ta och karva bort benutväxten och skruva ihop den trasiga leden med två skruvar. Jag undrade då om jag kommer att kunna gå när jag inte kan böja på stortån. Fick det käcka svaret att ”du slipper ju ha ont när du går”. Tyckte inte det var på min fråga, så jag ställde den igen, men fick samma svar.
Dock är ”väääärldens finaste” sjukvård så beskaffad att det inte blir operation förrän tidigast augusti-september. Att jag idag har ont när jag går, och att högerknät håller på att pajja ihop på grund av snedbelastningen, tas det ingen hänsyn till. Frågade om de kan göra det akut om jag får stora problem under sommaren, men fick svaret att jag ska ta Voltaren. Den svenska sjukvårdens standardsvar på alla problem: ta värktabletter.
Så under de tre fyra månadernas väntan på operation, får jag väl trösta mig med att jag efter operationen kommer att vara titanbestyckad! Klen tröst, men alltid nåt.
Lögnens tro
I tv och tidningar förfasar sig flera präster över hur kyrkovaktmästarna krossar kistlocken när de ska gräva igen en grav, för att marken inte ska sätta sig efter ett tag. Prästerna påstår att de inte hade en aning om att så sker. Trots detta påstår kyrkogårdsvaktmästarna att de gjort så de senaste 15 till 20 åren. Även jag har hört talas om kistorna krossas vid gravsättningen. Men inte prästerna inte, de har i alla år trott att det varit en skröna. Och det är en präst bra på, att tro. Hela dennes existens hänger på att tro, så det ligger inte för en präst att veta, att tillskansa sig kunskap. Det är bara tro som gäller.
Antingen ljuger prästerna något kopiöst eller så är det fullständigt inkompetenta i sin yrkesutövning. Menar de verkligen att de inte under de senaste 20 åren ser vad som händer på sin egen kyrkogård rakt utanför sitt eget kontorsfönster? En arbetsplats de är satta att leda. Eller vågar de inte erkänna i media att de vet om det hela, men blundar för det?
Någonstans får jag känslan av att prästerna inte är helt sanningsenliga, att de helt enkelt ljuger oss rakt upp i ansiktet. Vem var det som sa, att advokater och präster ska man akta sig för? Det här bevisar bara den tanken.
Vems cykel sitter du på?
Roligare lördag har jag haft. Det var ju kalasväder med 25 grader och alla var ute och cyklade antingen i skogen eller på landsväg. Men inte jag. Irrade runt på Södermalm istället, gata upp och gata ner. Varenda språng, trappa, bro, cykelställ och park på cirka tre kvarters avstånd från Medborgarplatsen rekade jag imorse. I fyra timmar irrade jag omkring och försökte vara så metodisk som möjligt. Var inne i tre cykelbutiker där jag har blivit lite tjenis och bad dom hålla utkik. På Happymtb.org har många beklagat sig och de kommer hålla korpgluggarna öppna. Många har börjat ledsna på alla cykelstölder och den frustrationen kommer att göra det direkt ohälsosamt och smärtsamt att sitta på fel cykel ett tag framöver. Så tänk på vems cykel du sitter på. Egentligen.
Bilden visar hur min Peugeot såg ut senast i måndags. Ser du den, lägg beslag på den och kontakta mig. Hittelön utlovas.
Mitt och inte ditt, ditt jävla as!
Det var nog för att dagen var för perfekt, som den även skulle sluta så. Solen sken, det var över 20 grader och jag slutade tidigt. Åkte förbi Hattbaren och köpte en ny sommarkeps i linne, beställde ett nytt bakhjul till Klonens nya fixie, träningen gick bra och dejten på Medborgarplatsen var både söt och trevlig. Vi satt och snackade i fem timmar och drack vin och tiden bara rann iväg. Vi pratade om dit och datt, allt mellan himmel och jord. När vi skiljdes åt spikade vi tiden för söndagens cykeldejt, då vi ska cykla sex mil tillsammans inför hennes Vätternrunda. Då kändes det bra, att det här kan bli nåt. Men den braiga känslan försvann illa kvickt när jag upptäckte att min Peugeot var borta! Nån jävel hade stulit min sköna fixie! Chockad irrade jag omkring planlöst på Medborgarplatsen för att se var tjuven eventuellt kan dumpa en fixie med bara frambroms och som saknar vanliga pedaler som det är svårt att cykla på med vanliga skor och utan erfarenheter.
Det är inte en cykel som jag blivit stulen på, det är min älskade! Det är en del av min själ. Jag har lagt ned massor av tid och kärlek för att fullända cykeln med olika delar och egenskaper. Visst, det mesta går att ersätta, men inte själva stålramen från 1980. När jag sitter här känns det tungt, det känns tomt. Det är inte en cykel som jag blivit bestulen på, det är samma känsla som när en flickvän gjort slut efter ett långt och kärleksfullt förhållande. Det är bara tomt, fullständigt tomt. Samtidigt är skallen är full av tankar som ”tänk om jag ställt cykeln där istället” eller ”tänk om jag tagit det andra låset istället” och så vidare. Det snurrar.
Livet är ironiskt, här försöker jag träffa en kvinna att leva med. Men istället blev jag av med min älskade cykel. Vad är värst, rida en gudomlig cykel och vara singel, eller behöva åka tunnelbana med en livskamrat?