Femtio år har vi hunnit uppnå, själv har jag bara med halva tiden, i tjugofem år. Men det är en lång tid, och många har åstadkommit mycket under den tiden. Räddat en del av Sverige tekniska kulturarv, byggt museispårvägar, talat så väl om spårväg i femtio år, att det nu äntligen byggs en innerstadsspårväg i Stockholm igen. Och det ska vi tacka oss själva för i vårt enträgna arbete att framhålla spårvägens förträfflighet som ett modernt trafikslag i en modern stad.

En femtioåring ska firas bäst med bland annat en supé. Vilket lämpligen avhandlades ikväll, på dagen femtio år av bildandet, och var så roligt jag hade förväntat mig. Det överlämnades en masa gåvor till jubilaren och det hölls en massa tal av trafiklandstingsråd, nya och gamla ordföranden, våra nordiska vänner och massa andra. En del med humor, andra med med torrare och försiktigare framtoning. Precis sådär lagomt tråkigt man kan förvänta sig när medelåldern är gråhårig.

Självklart ska det ges ut en bok när vi jubilerar och som webmaster fick jag äran att skriva ett kapitel om vår hemsida, som förövrigt är Nordens största och bästa spårvägssajt. Hemsidan kom redan 1996, flera år innan varken SJ eller SL hade egna hemsidor, så vi har även där legat långt framme med tekniken. Men hur ska jag skriva om något så ogreppbart som en webbsida så det blir roligt? Jag kopierade helt enkelt ihop alla nyheter om hemsidan och sammanställde dom i dagboksformat. Som bloggare som jag är, kallade jag stycket för ”Bloggen, eller hur Svenska Spårvägssällskapet blev med hemsida”. Jag fick ett exemplar för en vecka sedan, direkt från bokbinderiet, men tyvärr har jag inte hunnit läsa den. Ikväll delades det ut en numrerad upplaga av 100 stycken exemplar i präglat linneband och jag fick exemplar 46, då jag har medlemsnummer 146. Nu är det bara att vänta på reaktionerna på min egen version av de senaste 13 åren. Köp den! Om inte ni är spårvägsintresserade, så iallfall för att jag varit med och skrivit och bidragit med många fina fotografier. ( Det är svårt att vara ödmjuk just nu…)

Efter alla år vi argumenterat och tjatat om att få tillbaka spårvagnen i Stockholms innerstad, är bygget nu äntligen på gång! Vid Berzelii park är trottoaren uppriven och förberedd för spårläggning. Imorgon är sista dagen Djurgårdslinjen går runt i slingan vid Waldemarsudde, sen ska den renoveras över vintern. Vagnhallen kommer att utrymmas i december för att byggas om och ut för att passa moderna spårvagnar och modernt driftunderhåll. Tyvärr kommer många klassiska lokaler och traditioner försvinna. Som ”lönnkrogen” Café Döda Svanen inne i Skengränd. Det är inte helt kalrt om den ska rivas, då den ligger på en tredje tomt, utanför ritningarnas gränser. men säkra kan vi aldrig vara. Så för säkerhetsskull hade vi troligen den sista Svanaftonen och vi festade som vanligt på öl, chips, flipperspel, musik från en jukebox och skvaller om de senaste bravaderna på spår annorstädes och i närheten. Tack Svanen, vila i frid. Igen.

Nu undrar ni varför den heter Café Döda Svanen. I tidernas begynnelse, hittades en död svan precis bakom förrådet som sedan blev Caféer. Så enkelt kan det vara, och en fin skylt har krogen också.