Kategoriarkiv: livet

Utveckligen går framåt

Någon gång på åttiotalet spelade Twice A Man på Saluhallen i Karlstad. Deras scenshow var minimal. När första låten började, klättrade ena killen upp på en stege och satte upp en naken glödlampa i taket. När spelningen sedan var slut, klättrade han upp igen och plockade ned den. Denna enda nakna glödlampa var allt de hade som belysning på scenen. Minimalistisk och effektfullt ljusshow.

Nu ikväll, nästan exakt tjugo år senare, spelar de på Stockholm Kulturfestival. De spelar några gamla bekanta låtar, men även några obekanta. De har senaste tiden mest gjort teatermusik och liknande, men är nu på väg med ett ”songalbum” som det heter på deras hemsida. Ljusshowen ikväll var lika effektfull som förra gången, men nu med flera lysande lampor i kulörta färger. De har verkligen utvecklats på dessa tjugo år.

Väntat men oönskat samtal

Det finns telefonsamtal jag väntar på, men som jag inte vill ha. Igår kom det ett sådant. Men det var lite annorlunda än vad jag räknat med. Det var inte farsans fru som ringde som väntat, utan det var syrran. Vad roligt tänkte jag först, det var länge sen vi pratade med varandra. Men det var inget roligt det hon hade att förmedla. Pappa är på intensiven. Igen. Han hade fått svårt att andas och fick åka ambulans. Han ville inte att vi skulle få veta det, men det blev så ändå när syrran ringde frun igår. Är man 80 år, har haft två hjärtinfarkter, har KOL och käkar femton mediciner, då är man inte frisk. Det är därför jag de senaste tio åren gått och väntat på det där samtalet jag inte vill ha. Men igår kom det.

Elin var snäll och försökte sedan att muntra upp mig via msn, men jag var absolut inte mottaglig för det. Jag var lite chockad så jag missförstod henne. Signalerna gick tyvärr inte fram via msn. Och speciellt inte efter ett sådant telefonsamtal som gör mig rädd. Det blev tyvärr fel.

Det första jag brukar tänka på när jag vaknar, är att hon är vacker, om hon ligger bredvid mig. Eller att jag saknar henne om hon är annorstädes. Men det gjorde jag inte imorse. Jag vaknade helt tom på tankar och känslor. Inte en enda tanke eller en enda känsla. Ingenting alls. Det var helt tomt. Först när jag cyklade till jobbet kom det smygande; rädslan. Jag började bli rädd. Samtidigt är det det här jag väntat på i tio år. Men det hjälper inte. Jag är rädd. Väldigt rädd just nu. Rädd för att bli faderlös.

Enkelt och skönt

Ibland krånglar man till saker i onödan i tron att det blir bättre än när det är enkelt. Och det hela eskalerar gärna att bli större och värre hela tiden. När det i själva verket är tvärtom. Så utrustade med mat och dricka begav vi oss iväg till Skansen för att spana in alla djur.

Värmen var nog inte den bästa för varken oss människor eller pälsbeklädda djur. De sökte skugga så de var svåra att se. Till och med sälarna hade lagt sig på botten av bassängen för att svalka sig. Älgen låg och andades tungt och såg mest ut att inte trivas alls. Inte lätt att vara djur i denna värmen.

Men vi hittade en grön gräsmatta och fällde ut vår filt för att äta och bara umgås. Så lugnt, så fridfullt, så avkopplande, så skönt. Hade gärna legat där hela dagen i gräset med min älskade. Det hade varit skönt. Men vi var bortbjudna på kvällen. Men tänk, att så enkla saker kan vara de skönaste och bästa. Varför ska vi krångla till allt hela tiden? Varför?

Snittslad stadsvandring

Det var så länge sen så jag har glömt bort hur de var. Och det var väl tur det, för det var inte alls som jag minns att det var. Alltså det där med att gå på stan med tjejen. Det var inte alls tôligt, långtråkigt eller mördande. Det bara var.

Kanske det kan bero på att det var jag som styrde var vi skulle gå utifrån hennes önskemål om typ av affär, för hon hittar inte i Stockholm. Så jag hade en osynlig snitslad bana som vi följde rakt fram utan avsteg. Inte fram och tillbaka hattande förbi samma ställe flera gånger som det blir när kvinnor får styra. En enda gång i varje affär i ett pärlband på löpande band.

En bra lösning hur man får en shoppingrunda att inte bli tråkig; hon bestämmer vad vi ska besöka, och jag bestämmer hur och när.

Glömma det viktigaste

Alltid är det nåt man glömmer. Det känner jag direkt när jag låser hemmadörren och reser iväg någonstans. Vad kommer jag på först försent.

Klonens ville att jag skulle komma ner och hälsa på honom i Västervik. Bokade vandrarhem för en natt och tog bussen ned. Hade packat reselakan, en portion havregryn till gröt i en påse, UHT-mjölk, färdiga knäckemackor och en liten juice. Allt för en god frukost bortavid. Det var vid frukosten jag kom på vad jag glömt. Det viktigaste av allt. Kaffe! Jag fixar inte en dag utan kaffe till frukosten. På resande fot får frystorkat kaffe duga, men det stod kvar hemma.

Det var med skepsis jag gav mig ut i staden på jakt efter ett morgonöppet fik. Efter lite letande hittade jag Kafékoppen som var öppet och där fick jag äntligen mitt kaffe. Jag var inte ensam i jakten på en tidig kopp, där satt ett gäng gubbar och fikade. Tydligen stammisar för alla käkade samma sak till kaffet; våfflor med grädde och sylt. Utom jag, jag nöjde mig med en påtår.

Gräslig natttsömn

Inte förrän jag tittat på mig själv en stund i spegeln, förstod jag var jag var. Jag var iallafall inte hemma. Jag var på ett vandrarhem i Västervik och klockan var åtta. Riktigt sent för att vara mig. Igår vaknade jag fem, så jag lade jag mig tidigt igår, redan 22.

Men sömnen blev störd vid ett på natten, någon i huset eller det invid, spelade filmmusiken från Grease högt. Väldigt högt. Så högt att öronproppar inte hjälpte. Ett två timmars smörjvibrationer somnade jag. Förutom de sömnlösa timmarna på natten, sov jag hela tio timmar.

Inte konstigt att jag vaknade totalt disorienterad.

Yra höns

Vi tog ledigt från ledigheten och begav oss ut i verkligheten. Råkade hamna på Skeppsbron för att se på alla fina båtar som är med på Tall Ship Race. Men det var inget trevligt. Folk yrar omkring som halshuggna höns, utan koll på sig själva eller omgivningen. Mitt i vimlet fick E träffa sin kamrat K och jag kände mig som femte hjulet. Med alla människor överallt blev det för mycket för oss, så det var en mentalt trött matros jag fick bädda ned när vi kom hem.

Landet mitt i stan

Det stack upp ett litet huvud bakom buskarna vid trottoaren. Jag vred på huvudet å kollade igen och och såg massa små röda saker. Tvärnit! En liten u-sväng tillbaka med cykeln och där stod en tant mitt inne bland buskarna och plockade hallon. Mums, gott med hallon på väg hem från jobbet.

Tänk, att mitt inne i storstan, bara några meter från en tunnelbaneviadukt, växer det hallonbuskar. Det är ju rena landet. Mitt i stan. Vem behöver då bo på landet när allt finns här, både storstadens puls och landets lugn?