Såg precis IKEA:s reklam på tävä, hur en kvinna är omgiven av yra höns på kontoret, på tåget hem och till och med i sitt eget kök. Precis så känns det för mig också när jag är ute på stan. Det vimlar av yra höns, som springer kors och tvärs hursomhelst utan kontroll. I övriga fall går jag rakt fram, den ende som verka göra så, går rakt fram dit jag ska, inte springa slalom hit och dit. Men nu med en vek axel vågar jag inte, är rädd att minsta knuff på fel ställe ska ställa till det. Så jag undviker hönsgården, flåt, menar City. Orkar bara inte med alla hönshjärnor som egotrippat springer kors och tvärs utan hänsyn till andra.
Kategoriarkiv: livet
Kudde av granit
Satte mig med kaffe på träkajen vid Munkbroleden nedanför Slussen och sakta gled jag ned. Som huvudkudde fick jag kajens kant av granit och det var bekvämare än vad man kan tro, för jag slumrade till några minuter med tidningen över ögonen. Det var nära jag kom försent till sjukgymnasten, så skönt var det att ligga där i den värmande solen. Än är det sommar, även om jag tyvärr gått över till långbyxor.
På ett bra ställe
Ni vet hur det är, man lägger saker på ett bra ställe, så man ska hitta dom igen. Ett bra ställe där man brukar lägga alla viktiga saker som inte får försvinna. Jag har nu glömt bort var det där bra stället är någonstans!
Så är det någon som är synsk, och kan säga mig var jag lagt originaldreven från min Peugeot? Köpte nytt 50T på ECI och lade de två originaldreven på ett bra ställe. Så är det någon som kan säga mig var det där bra stället är någonstans blir jag skitglad!
Samma sak är det med skruvarna till plastskärmarna till Tampicon och skruvarna till plåtskärmarna till Peugeoten. De ligger också på något bra ställe. Kan någon teleportera fram dom skruvarna åt mig, vore jag tacksam.
Hållit på hela dagen nu å letat överallt. Börjar bli smått tokig. Men någon dag ska jag hitta det där bra stället där allt har hamnat som jag inte hittar. Någon dag ska jag hitta det!
Livet är orättvisst
Som kompensation för att inte inte får eller kan cykla, så promenerar jag så mycket jag kan. Efter jobbet går jag hem, vilket tar cirka en timme. Passerar då bland annat Slussen som är veritabelt cykelparadis om man vill studera andras cyklar och cykelteknik. Men i min situation är det en rena pina att gå förbi där. Jag blir så avundsjukt på de som får cykla. Jag vill också börja cykla. Cykla mer än några minuter bara.
Hade semester i tre och en halv vecka, då blev det varken cykling eller styrketräning. Hann cykla och träna fyra veckor innan olyckan. Jag var på gång, med styrka och kondition. Ah, äntligen tänkte jag, kan jag vara med på Tour de Retard och SM i singlespeed. Men ack. Nu efter mer än tre veckor har jag varken styrka eller kondition kvar. Jag är tillbaka till noll. Om några dagar är det TdR, så det kan jag glömma. Lär aldrig orka tio mil grusväg så som jag är nu. Och om lite mer än två veckor är det SM. Kanske jag hinner träna såpass att jag iallafall kommer runt. Kan alltid bli DFL, vilket är en ära i sig! Men fan, livet är så jävla orättvist.
Bra och dåliga vita saker
Vitt är opraktiskt! Vit är en hopplös färg. Vita saker blir så fort skitiga.
Som kläder. Räcker att jag tar på mig dom så blir de solkiga eller skitiga direkt. Sen ska vi inte tala om hur det är när man är utomhus. Skitigt direkt. Helt hopplöst. Och hur tvättar man vita kläder, så de fortfarande är vita? Jo, med massa blekmedel, och hur nyttigt är det för vår jord? Näe, jag kör med svarta kläder. Mycket praktiskt när man är ute, blir inte smutsiga och håller sig fräscha länge. Tvätta svarta kläder är en fröjd, in med allt i samma maskin så blir det rent. Ingen rädsla för att det ska bli missfärgat.
Vita saker är också opraktiska. Som vita strömbrytare. Vet inte hur ofta jag fått stå och skura ljuskontakterna efter att jag tallat på dom med oljiga cykelmekarhänder. Min landsvägscykel är också vit, eller var det de första fem minutrarna efter att jag lämnat affären med den. Vissa fläckar går inte att tvätta bort, de har helt enkelt trängt in i den vita färgen. Har försökt med det mesta, snart gnuggar jag väl bort lacken. Varför köpte jag en vit cykel för?
Nej, vita saker är opraktiska. Undviker vita saker i det längsta. Helst ska de vara svarta. Jag strävar efter att ha svarta kläder och svarta saker. Då behöver jag aldrig tänka på färgmatchning eller vara rädd för att det skär sig. Allt passar ihop i det oändliga, utan bekymmer. Varför krångla till det, när det svarta gör det enklare?
Sen förra söndagen har jag inte druckit en enda droppe alkohol. Det är nog rekord i att hållit mig borta från rusdrycker så länge. Har alltid tagit mig en liten fredagsvirre, eller ett glas vin till maten på helgerna eller på kvällen. Och nu under sommaren har det inte gått en en enda dag utan att jag intagit starka drycker i någon form. Är det sommar så är det! Luxationen har medfört att det varit så jävla tråkigt att vara hemma i två veckor utan att få cykla, eller kunna promenera utan värk. Gôrtôlit! Tyvärr har jag roat mig med whisky och vin istället. Ja, jag vet. Men så förra söndagen tog jag mitt sista glas på en hel vecka. Idag är det alltså den sjunde dagen i rad utan alkohol. Jag har tagit mig en hel vit vecka. Ska se om jag klarar en vit vecka till i rad. Det är väl det enda vita som är bra, vita veckor.
Jag, en blivande mediastjärna?
Idag ringde en reporter från en tidning och ville intervjua mig för en webbsida jag har. Reportern tyckte den var bra, men själv tycker jag den är tunn, finns inga skrivna artiklar eller något redaktionellt. Bara massa listor, bilder och kartor. Artikeln kommer i deras tidning nästa vecka, får se hur den blir. Då återkommer jag med mer avslöjanden om vilken webbsida och tidning det handlar om. Håll utkik på en blogg nära dig!
Tillbaka till verkligheten
Höll på och bli riktig tokig i helgen. Jag var så urless på att vara hemma, att inte få cykla, inte få jobba, inte ha nåt vettigt att göra. Det var så jävla tråkigt! Sen var jag trött på värken i axeln, skuldran och ryggen. Det tar på krafterna att ha ont hela tiden och inte få sova ordentligt och behöva knapra smärtstillande.
Sen var det ju söndag igår också. Som bekant är mina söndagar hemska. Igår var det i och för sig ingen som jag skiljdes ifrån, men saknaden fanns där ändå. Saknaden efter Klonen och saknaden efter Elin. Jag kände mig fruktansvärt ensam igår.
Men äntligen började jag jobba idag igen efter två veckors konvalescents. Härligt att slippa vara hemma ensam, att ha något att göra, att få göra något vettigt, träffa folk och ha någon att prata med. Solen lyser, det är varmt ute och jag har fortfarande kortbyxor. Äntligen tillbaka till verkligheten!
En söndagsdröm
Mina söndagar brukar vara fyllda av tomhet. Det brukar vara dagen då man skiljs åt. Dagen då jag ska åka ifrån någon jag älskar eller dagen då någon jag älskar ska åka ifrån mig. Det är tungt, mycket tungt på söndagskvällarna. Därför avskyr jag söndagar.
Men jag har en söndagsdröm. En dröm om hur söndagarna skulle kunna börja på ett trevligare sätt. Och det är att få kaffe på sängen!
Elin lärde sig snabbt hur man gör en dubbel espresso i min espressomaskin. Så det bådar gott. Klonen behöver öva lite mer, så det kanske kommer där med. Men det hjälper inte, det kommer nog ändå alltid att bara vara en dröm. För det mesta vaknar jag ensam, ingen annan är här. Och då är det svårt att få kaffe på sängen. Men när någon väl är här, är det ingen som vaknar före mig. Jag vaknar långt före den andre. Så det lär stanna vid en dröm.
Frågan är alltså hur jag ska kunna få någon att vakna före mig, eller hur jag ska kunna ligga kvar i sängen några timmar och låtsas sova, för att kunna få kaffe på sängen?
Tjugo-över-nio tåget
Tunnelbanan går cirka tjugo meter från mina fönster. Dagtid går det ett tåg var tionde minut i vardera riktningen, på kvällen varje kvart. Jag kan höra på ljudet vilket tåg som är vilket. Det som accelererar, är det tåget som är på väg söderut och som just startat från min station. Det som bromsar in, är på väg norrut, in på stationen. Tåget in mot stan passerar ungefär en minut efter att tåget från stan passerat, sen är det tyst i nio minuter igen.
När jag flyttade in här för sex år sedan, ”stördes” jag bara av det första tåget som passerade. Sen vande jag mig och hör dom aldrig mer. Utom när jag har balkongdörren öppen. Då går det inte att samtala, prata i telefon eller höra teven. Men det är ju bara var tionde minut på dagtid, och varje kvart på kvällen.
Däremot finns det ett tredje ljud som tågen avger, förutom det inbromsande och det accelererande. Det är tåget som är taget ur trafik och kör tomt på väg in till vagnhallen. Den bromsar inte in helt, utan bara saktar in lite granna för att sedan sakta glida förbi stationen. Det går nästan att ställa klockan efter det tåget, då det passerar min balkong mellan 21:20 och 21:22. Folk tror jag är galen, när jag helt plötsligt utan att kolla på klockan utbrister ”jaha, då är klockan tjugo över nio”. Man blir fort präglad av sin miljö.
Ond cirkel
Har hamnat i någon ond cirkel. Trampar bara runt runt och upplever samma sak om och om igen. Cirkeln håller på att sakta förgöra mig med sina upprepningar. Den tär på omgivningens tålamod med sitt eviga omtag. Jag har skitsvårt för att komma ur den. Dock börjar den bli vidare och vidare, så på sikt kanske den blir så stor att den upplöses av sig själv. Men jag behöver någon som puttar till mig, så jag tappar balansen och ramlar ur cirkeln. Vill börja gå rakt fram igen, komma någonstans. Här vill jag iallafall inte vara längre. Ta mig härifrån nu.