Det är lätt att bli ömklig när såren inte vill läka så fort som jag vill. Då känns det som det är mest synd om mig i hela världen. Men det finns alltid de som har det värre, fick jag erfara idag. Som kvinnan som just skulle flytta in i en ny bostad, vilken brann upp bara några dagar innan inflyttningen. Nu är hon bostadslös, för den andra hade hon ju sagt upp. Hur hemskt är inte det?

Eller som på spinningen. Tyst kämpar jag med cyklarna som är för långa för min kropp, så jag får ha sadeln så långt fram det går. Ändå sitter jag långt fram på den och känner mig lätt penetrerad av sadelspetsen. Sadeln ja, den är ett eget kapitel i bedrövelsen. De är alldeles för mjuka så de ädla delarna pallar max en timme, trots att jag har cykelbyxor. Men så idag knatade det in en liten dvärg och klättrade upp på en cykel. Jag hann inte fundera länge på hur han som är så kort skulle fixa de stora cyklarna. Han stod helt enkelt upp hela passet och trampade på.

Det är nog dags att jag omvärderar mitt eget lidande.