Det svarade en man med okänd stämma när jag ringde:
– Vem är det? frågade jag
– Det är ju jag, Klonen!
– Är du förkyld?
– Nej, jag är i målbrottet…
Det är ju klart, han fyller femton på söndag. Men var har åren tagit vägen? Var inte så länge sen jag bytte böjja och gav honom lälling. Snart har han väl en massa hår i ansiktet också.
Upptäckte när jag kom hem igår, att plånkan inte var med hem. Genast for tusen tankar omkring om var jag kan ha lagt ifrån mig den någonstans. Ligger den på skrivbordet på jobbet, är den kvar i bakfickan på byxana i klädskåpet, eller…? Orolig var jag inte en sekund, det fanns inga pengar i den iallafall. Bara massa kort, som iochförsig tar tid att eventuellt spärra.
Kommen till jobbet imorse, låg den på bänken i omklädningsrummet, helt öppet för vem som helst att ta. Men där låg den iallafall orörd och med allt meningslöst innehåll intakt. Vad jag kan se. Det är inte likt mig det här, har aldrig lagt ifrån mig plånboken på det här sättet förut, utan att veta exakt var jag lagt den. Det har börjat nu, seniliteten.
Hörrni kvinnor, om ni är för jämställdhet och mot diskriminering, varför vill ni då ha kvotering? Jag trodde ni inte ville att en person ska få ett arbete tack vare sitt kön, utan tack vare sin kompetens? Varför bildar ni sammanslutningar där bara kvinnor är välkomna, om ni är emot herrklubbar? Varför kräver ni att papporna ska vara mer hemma med barnen, när ni sen vägrar lämna ifrån er föräldradagar? Jag är för jämställdhet mellan könen. Hundra procent jämställdhet. Lika för båda könen. Utan undantag. Men vad vill ni?
Fick nyligen frågan nyligen vad jag gör på jobbet. Var på väg att rabbla it, support, kundservice, programuppdateringar, men så hejdade jag mig och analyserade var jag verkligen gör.
Vad jag egentligen gör är att vänta på att program ska starta, väntar på att få logga in, väntar på att den gôrsnygga splashstartbilden ska bli klar, väntar på att en hemsida ska laddas klart, väntar på att programmet ska starta om efter andra kraschen, väntar på att användaren ska svara, väntar på att användaren ska göra det jag bad om, väntar på svar om min ledighetsansökan, väntar i telefonkö hos någon leverantör, väntar på att datorn ska starta, väntar på att datorn ska starta om för tredje gången på en dag, väntar på en kollega, väntar på ett svar… väntar helt enkelt.
Mer än hälften av min arbetstid går åt att vänta. Väntar på att andra människor och andra system ska göra det dom ska göra, så att jag sen kan göra det jag ska göra. Hemskt frustrerande och ineffektivt.
Klockan är halvsex på morgonen och jag är på väg ned till taxin som ska ta mig till det fruktansvärt tidiga tåget till Falun. Halvvägs ned möter jag tidningsbudet.
– Hej, jag kan ta min DN, Persson högst upp, säger jag
– Det säger mig ingenting, höger eller vänster, motfrågar budet
Hm, bor jag till höger eller vänster? Det beror väl på var och hur jag står.
– Där uppe, säger jag och pekar genom taket mot min dörr
Med min DN under armen äntrar jag taxin på väg till det fruktansvärt tidiga tåget till Falun.
Daniel ville käka lunch på Hirschenkeller, men jag var inte sugen på wienerschnitzel. Så vi gick till Mozarteum istället, även kallat ”hålet-i-väggen”. Där fanns det tre dagens rätt att välja mellan, bland annat wienerschnitzel med stekt potatis för 70 kronor. Om inte det dög, fanns det även dagens extra, och en av dom var wienerschnitzel med stekt potatis för 100 kronor. Ett snabbt ögonkast på à la cartemenyn visade att det fanns mer att välja på, exempelvis wienerschnitzel med stekt potatis för 130 kronor. Vad vore livet utan alla dessa fantastiska valmöjligheter?
Med vita löparskor som såg alldeles nya ut kom han småjoggande emot mig. På benen hade han ett par löpartajts och runt midjan hade han ett vätskebälte. Framme vid mig stannade han till och sa:
– Det märks att man är 72 bast
Det var svårt att bestämma om han log pillemariskt eller grimaserade av smärta. Men han fortsatte:
– Det är inte roligt längre
Sen joggade han vidare. Skulle jag gissat på hans ålder, hade det varit max 65 år. Sådär pigg vill jag också vara vid 72, vilket jag tycker är en sund ambition.
I svenskan sätter man prickar ovanför a och o samt böjer till det lite, så det blir pluralis. Så här exempelvis:
Ja, ni har förstått va? Eller som det brukar skämtas om, det räcker med två prickar så blir en okänd person ökänd. Jag fortsätter med prickeriet:
Eller hur, visst är det så?
Tyska är roligt, vad sägs om detta namn på en företeelse: Mensch ärgere dich nicht, mit rausschmeissen. Direktöversatt blir det Människa, bli inte arg, med utkastning. Det är ju uppenbart vad det handlar om, eller hur? Självklart handlar det om Fia med knuff, det hör ju alla.
Vet inte varifrån de kommer, men det är nog inte så normalt att ha finnar efter 40. Iallafall inte uppe på huvudet. Och speciellt inte när jag ska raka huvudet med hyvel! Det är då jag inser nackdelen med vita handdukar… tills jag läser tvättlappen och ser att den kan tvättas i 90 grader.