Nu är det nog dags att byta pinkoderna på korten tror jag. Har äntligen lärt mig dom utantill.
Kategoriarkiv: livet
Det nya vita
Solen tog bra igår. Med nästan sex timmar ute igår, sitter jag här nu med knivskarpa kanter på överarmarna och låren. Skulle kunna tro att jag har hudfärgade cykelkläder på mig, men det är inte lika illa som för Rasmussen.
Fjortisar
Förlåt, det var faktiskt inte meningen, tänkte mig inte för. Erkänner att det är lite fjortisvarning på tilltaget, men nu står det 1-1 i fjortiskampen. Du får använda din fina scarf så inte sugmärket syns.
Nr 69: Så länge jag kan minnas
Jag har alltid varit här
så länge jag kan minnas
Jag har alltid suttit här
så länge jag har funnits
Suttit på min pall av ek
och sett ut genom mitt fönster
Har alltid sett på himlen
som för evigt har funnits där
Har alltid kisat upp mot solen
som för evigt har suttit där
Men ibland
kommer en skugga och skymmer solen
och förmörkar mitt rum
Och ibland
öppnas dörren som sitter i väggen
och lyser upp mitt rum
Så försvinner skuggan ifrån skyn
som aldrig har funnits där
Så stängs dörren bakom mig
som aldrig har suttit där
Jag har alltid varit här
så länge jag kan minnas
9 september 1987
Trekamp
Skjuta fågel var inte så svårt, bara sikta och skjuta; pang död. Svinga golf var värre, vågade inte ta i och svinga till ordentligt, jag är fortfarande mentalt skadad i axeln. Bowling däremot gick bättre, strike efter strike. När dopingen börjad ta, tappade jag dock koncentrationen lite och förlorade. Bowlingklotets nästan sju kilogram kändes efter ett tag i underarmen, ovan som jag var. Mina underarmar kommet att se ut som Karl Alfreds, med skillnaden att det bara gäller höger underarm. Hur lustigt kommer inte det se ut?
Knakeliknak
Redan vid första tramptaget hördes det, ett nytt konstigt knakande ljud. Hade räknat med det vanliga knaket från tvenne vevlager som precis dagen innan tagits isär, rengjorts, fettats in och satts tillbaka. Men det ljudet var det inte, det här var nåt nytt. Och det var på hemvägen som jag var glad att jag är lite feg och kör med frambroms på fixien. Knäck sa det och så gick kedjan av följt av ett rassel, och frambromsen kom till användning. Efter bara några minuter hade jag tryckt ut den trasiga sprinten och länken, satt dit en snabblänk och var på väg igen. Nu var knaket borta. Fantastiskt!
Avslutning
Med hjälmen i hand och med förväntansfulla känslor, klev jag över tröskeln för avslutning. Jag fick inget betyg, varken skriftligt eller muntligt, men en utvärdering skedde. Har det blivit som jag tänkt, har någon förändring skett, känns det bättre? Jodå, det har och gör det. Tack och bock, med lättade steg klev jag ut i friheten, ut i vårsolen och framtiden. Jag är botad… eller iallafall friskare… helt normal lär jag aldrig bli. Tack och lov.
Slut i rutan
Helt plötsligt slutade vissa webbsidor att fungera och till slut slocknade bredbandsmodemet nästan helt. Min internetuppkoppling var ner. Men Spotify fortsatte spela ett bra tag till, vilket beror på att den cashar låtar ganska bra. Provade att starta om modemet flera gånger, men den fick ingen kontakt med nätet. Slog på teven, men den var helt svart, inte en enda kanal. Jasså, jaha, Com Bort har fått nåt stort fel tydligen. Det passade bra tänkte jag, tog tillfället i akt och lagade matlådor och såg förra veckans avsnitt av 24 som jag spelat in. Undrar vad alla andra gör, när varken teve eller internet fungerar? Troligtvis får vi se resultatet om nio månader.
Glömskans makt
Först nu, två dagar efteråt kom jag att tänka på det. Min mor har inte hört av sig och gratulerat mig på min födelsedag. Trots vår sporadiska kontakt, som är nästintill obefintlig, hör vi i alla fall av oss till varandra på våra födelsedagar och på julafton. Så sällan hörs vi av, att jag inte ens tänkte på att hon inte grattade mig. Samtidigt är det hemskt, att hennes alzheimers gått så långt att hon glömmer bort sin egen sons födelsedag.
Fem å fyrre
Fick mig igår en duvning i det danska räknespråket. Halvtres, halvfems, halvtreds och så vidare. Undrar om danskarna själva förstår vad dom säger, det är ju helt obegripligt! Varför krångla till det för sig i onödan sådär? Varför inte säga förtiofem istället för fem och förtio?