Det är inte ofta jag åker tunnelbana, men när jag gör det är det alltid strul. Alltid! Helt utan undantag. Imorse stod vi 30 minuter mellan Kärrtorp och Björkhagen, så med lätt förtvivlan steg jag in på Centralens Pocketshop strax efter sex och väste vänligt: jag önskar mig en bra bok, mitt tåg går om tre minuter… det får inte vara en kriminalroman!

Tjejen i kassan blev lite lätt skärrad över de där tre minuterna: hm, det är ju mest kriminalromaner nu för tiden, fann hon sig och hummade till, vände sig om och gav mig en bok med orden: den här har jag läst flera gånger. Utan att tveka tog jag den med orden; då är den bra, det händer att jag också läser samma bok flera gånger.

På tåget hem från Göteborg, satt mannen bredvid mig med samma bok. Jag som bara var på sidan förtielva nånting frågade om den var bra, och han som var på sidan trehundra-nånting, tyckte den var bra. Bra, för den är ändå på över sexhundra sidor.

Någon diskmaskin har jag aldrig ägt och kommer aldrig att skaffa förrän vi blir en stor familj. Men eftersom jag är nöjd med min enda Klon, lär det inte hända. Är så nöjd med att handdiska, vilket är en av få hushållssysslor som jag faktiskt trivs med. Det är så resultatinriktat! Före diskningen syns en stor skitig hög till vänster både i diskbaljan och utanför på diskbänken. Efter diskningen är det en skinande ren hög i diskstället till höger, samt en tom diskbalja och en blänkande ren diskbänk. Kan det bli ett tydligare före-efter fenomen än så? Tycker inte jag.

Dock sneglar jag lite avundsjukt på andra med diskmaskiner. Deras porslin skiner och deras glas är nästan osynliga, så rent är det. Spelar ingen roll hur jag gnider och gnor, mina handdiskade glas blir aldrig så skinande blanka som andras maskindiskade. Funderar på att packa ned allt mitt porslin i en väska och ta med till jobbet och tjuvköra i diskmaskinen där för ett rent och skinande resultat även på mitt porslin.

Den 1 juli iår infördes en språklag i Sverige, och så här lyder huvudpunkterna:

”4 § Svenska är huvudspråk i Sverige.
5 § Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden.
6 § Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.”

Engelska är sålunda varken huvudspråk eller samhällets gemensamma språk i Sverige. Det är svenskan. Så här står det bland annat i lagrådsremissen:

I lagen anges att svenska är huvudspråk i Sverige. Det innebär att svenska är samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det allmänna föreslås ha ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.

I domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet ska språket vara svenska. Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Särskilda bestämmelser föreslås i fråga om utvecklingen av svensk terminologi och om svenskan i internationella sammanhang.

Det allmänna har också ett ansvar för den enskildes tillgång till språk. Alla som är bosatta i Sverige ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda svenska.

Äntligen! Nu kanske vi kan slippa all rappakalja på svengelska både på mitt statliga verk och ute på stan som ingen begriper iallfall. Engelskan används slentriant för att det ska låta cooooolt och häftigt och för att användaren ska verka mer bildad än han egentligen är. Det låter mest töntigt, som när hovet på Gustav III:s höll sig med franska för att distansiera sig från pöbeln. Übertöntigt helt enkelt. Då som nu.