Kategoriarkiv: livet

cykel, livet, mat

Fulmekning

2 kommentarer

Vid Gamla stan började det glappa när jag trampade och trodde först det var dags att spänna kedjan. Men det blev värre, och redan på Vasabron stannade jag och tittade. Jisses! Höger vevlagerkopp hade gängat upp sig cirka fem millimeter! Inte konstigt vevarmarna glappade i sidled. Trampade i lugnt tempo till jobbet och påbörjade fulmeckandet efter jag fått i mig gröt och kaffe. Även om jag har en del bra-å-ha-verktyg med mig, så släpar jag inte runt med varken vevarmsavtagare eller vevlagerkoppsnyckel. Fick istället fulmeka med en mejsel och en hammare, med vilka jag bankade sakta och försiktigt på höger vevlagerkopp, så den gängade in sig. Det var flera varv, vid fem tappade jag räkningen. Tur jag inte hade så långt kvar till jobbet, annars hade det väl gängat upp sig helt.

Det hela är egendomligt, höger vevlagerkopp är normalgängad, den borde alltså dras åt när jag trampar. Inte som på vänstersidan som också är högergängat men som gängar upp sig när jag trampar. Jaja, franskgängade vevlager är inte optimalt, dessutom väldigt svåra att få tag på numera. Det gick åt en del Loctite, men nu sitter vänstersidan som det ska utan att gänga upp sig. Kunde aldrig drömma om att högersidan skulle gänga upp sig. Men så är det väl med 30-åriga cyklar, de lever sitt eget lilla liv. Även om vevlagren byttes förra året. Det blir en lugn och stilla hemfärd utan en enda skidning, får handbromsa mig fram genom livet. Som en handtralla, bara substitut för riktiga saker.

fôlk, livet

Himmel eller helvete

4 kommentarer

Nu ska jag inte moralisera över hur andra klär sig. De får ha precis på sig vad dom vill. Men jag tar mig friheten att ha en åsikt om klädstilar. Det skulle aldrig falla mig in att säga det direkt till någon, men här i min blogg är det just en av livets alla betraktelser. Och det är att det ser fånigt ut, ja rent av barnsligt ut! Det är de där långa kortbyxorna, eller är det korta långbyxor? Dom där som slutar nere vid vaderna. Lite halvdant sådär.

Det ser ut som de vuxit en decimeter över sommarlovet och mamma inte hunnit köpa nya långbyxor innan skolstarten, så byxbenen är en decimeter för korta. Eller som att de inte kunde bestämma sig på morgonen; ”ska jag ha kortbyxor… näe, jag tar långbyxor… näe, jag tar dom där fåniga jag-ser-ut-som-jag-växt-ur-dom-byxorna”. På ett barn kan det se lustigt ut, men på en vuxen ser det bara fånigt ut. Det riktigt lyser beslutsångest om dom.

Antingen eller, inga halvmesyrer. Antingen ska det vara kortbyxor eller långbyxor. Annars hamnar vi bara i ett limbo, ett tillstånd mellan himmel och helvete. De har gjort sitt val, att leva i limbo. Jag är vuxen nog att bestämma mig. Jag väljer himlen!

fôlk, livet

Inget att fira

Lämna en kommentar

Läser i DN idag att man firar slaget vid Sävar. Till och med kronprinsessan Victoria, kungen och drottningen är där för att fira. Men är det verkligen något att ”fira”? Vid slaget vid Sävar förlorade vi mot ryssarna och vid de efterföljande fredsförhandlingarna fick Ryssland halva Sverige. Myntverket har till och med gjort en speciell baksida på enkronorna med texten ”Den underbara sagan om landet på andra sidan hafvet” (sic!) Jo, nog var det en underbar saga att Sverige för över 200 år sedan var dubbelt så stort.

När barn slarvar bort vantar eller när vuxna slarvar bort flera miljoner kronor som är någons annans, så är det inget som firas. Då får dom en utskällning och får skämmas. Det tycker jag vi göra göra, skämmas, istället för att fira och vara stolt över att vi förlorade ett slag och slarvade bort halva Sverige? Vi ska skämmas över förlusten mot Ryssland och förlusten av Finland och Åland. Skäms på oss!

cykel, fôlk, livet

Livets mysterier, del fyra

8 kommentarer

Det måste vara ett av livets mysterier. Hur klarar tanterna med cykelkorgar av att hålla balansen när de cyklar så långsamt att en pensionär med rullator går fortare? Helt spikrakt är det i och för sig inte; ”än slank hon hit och än slank hon dit, och än slank hon ut mot rödljus”.

Jag börjar lura på om det är ett inbyggt gyro i cykelkorgen som håller balansen åt dom. Jo så måste det vara, en tant måste ha en cykelkorg. Förr hade de hatt, nu har de cykelkorg. Det är den nya tantaccessoaren liksom. Kännetecknet för en tant; cykelkorg. Först en cykelkorg för att hålla balansen, sen en rullator när de blir äldre.

Vi har det bra vi män, vi behöver ingen cykelkorg när vi cyklar för att hålla balansen, vi cyklar lite fortare helt enkelt. När vi blir äldre klarar vi oss bra med bara en käpp. Vi gör det enkelt, vi krånglar inte till det med massa saker. Less is more!

cykel, livet, vänner

Nu och då

3 kommentarer

Motvinden gav fin träning ut till Adelsö. Den rosa blondinen hängde på bra, även om hon var lite svårstartad, först vid Tappström fick hon upp farten. Troligen för mycket frukostägg i magen.

Vädret var kanon ute på Hovgården där vi fikade. Solen värmde när vi satt i bara kortbyxor och kortärmat. Så skönt att vi motvilligt åkte hemåt, när jag insåg att det-är-ingen-riktig-post skulle stänga tre timmar senare. Annat var det för exakt ett år sen när jag var på Adelsö. Då ösregnade det och var bara tio plusgrader. Vilken skillnad mot nu med tjugo grader och gassande sol! Förvisso regnade det en skvätt runt Drottningholm, men den här sommaren har varit ljuvlig med långa perioder av sol och värme och få regndagar. Hoppas sommaren håller sig till minst september som den gjorde 2006. Då hade jag kortbyxor in långt i oktober.

fôlk, livet

Vänner

Lämna en kommentar

Inte lika många vill bli vänner med mig på Facebook som med Bill Gates, men förty får det mig att fundera på vad en vän är. Både i det verkliga livet och på internet som Facebook. I det vekliga livet är det enkelt, en vän är någon jag kan lita på, som jag kan anförtro mina innersta känslor och det stannar mellan oss. En vän är någon som stöttar mig när jag behöver stöd. En vän kan även vara någon som säger ifrån när jag gör fel. Helt enkelt en vän som alltid är ärlig och uppriktig.

På internet är det lite annorlunda. Särskilt då på Facebook, där det verkar som alla blir lite ”vän” med med kleti och pleti. Lite hur som helst liksom. Jag tycker det är svårt att dra en gräns vilka jag ska vara ”vän” med på Facebook. Åtminstone bör jag vara vän med de jag är vän och bekant med på riktigt. De jag umgås med hyfsat flitigt med några gånger om året. Som barnen och ledarna på ungdomslägret i Malmköping. Men sen börjar det bli svårt. Ska jag bli vän med gamla skolkamrater? Varför inte, det är ett bra och mycket enkelt sätt att hålla den minimala kontakten med varandra. Hur göra med folk som jag inte varit skolkamrater med eller aldrig träffat? De jag tjattar med flera gånger i veckan får vara mina vänner. Hur ska jag göra med arbetskamrater? Ska alla på min division vara mina vänner? Inte lätt det. Där försöker jag dra en gräns vid sådana som jag iallfall har en regelbunden yrkesmässig kontakt med, så det blir inte alla. Varför bli ”vän” med kollegan i Målilla eller Jokkasjärvi som jag aldrig träffat eller ens pratat med på telefon eller haft korrespondens via e-post med? Cheferna då, hur göra med dom? Där har jag satt gränsen till nej tack, jag vill hålla lite distans till cheferna, de behöver inte, eller ska inte ha insyn i mitt privatliv. Där går gränsen.

Det är inte lätt det här att försöka definiera vad en vän eller en ickevän är. I verkligheten är det avsevärt mycket svårare. För mig handlar det absolut inte om att ha så många vänner som möjligt på Facebook när jag dör. Det händer att jag till och med tar bort några som ”vänner” ibland. De som är kvar, ska vara sådana personer där jag kan stå för att vi är vänner. Och det är inte lätt. Men jag försöker iallfall.