– Fem minuter och öka sen sakta
Det var vad sjukgymnasten sa igår om hur länge jag får cykla per dag. Det är svårt att hålla sig när det spritter i benen. Tog en tur alldeles nyss, och det ”råkade” bli sex minuter istället. Uh, vad skönt det var att för rulla lite. Imorgon blir det sju!
Redan för två veckor sedan när jag gick med armen i slyngan (mitellan), fick jag ont i musklerna vid skuldran, nacken och ryggen. Gick och spände axeln på ett onaturligt sätt. Särskilt en liten muskel vid höger skuldra smärtade hårt. Elin masserade så gott det gick, hårt och länge, vilket var riktigt skönt. Det blev lite bättre, men gjorde fortfarande ont. Så ont att jag till för två dagar sedan fick knapra citodon för att kunna sova på nätterna.
Efter semestern har nu äntligen massagen på jobbet börjat. Lyckades snika till mig femton extraminuter. Och det behövdes. Vår massörska kämpade hårt med den där muskelknuten vid skuldran. Hon fick inte bort all stelhet i muskeln, men märkbart mycket bättre! Nu känner jag mig som ny.
Var hos sjukgymnasten idag. Han var nöjd med utvecklingen och gav mig några nya övningar. Några, han fördubblade dom! Nu ska jag börja med statisk träning, alltså stå å trycka mot en vägg i olika positioner. Nästa vecka börjar vi med gummiband. Det går sakta framåt.
På min fråga om jag kan får börja cykla, för jag lider av abstinens, funderade han lite. Stigcykling är uteslutet, det förstår jag. Det blir för mycket belastning på axeln med vibrationer, slag och studs. Men lite lugn gatucykling, snälla herr sjukgymnasten? Jodå, fem minuter får jag börja med, för att prova. Sen kan jag öka tiden allt eftersom det känns bra.
Tjohoo! Jag får cykla fem minuter per dag! Utvecklingen går framåt! Tänk att jag kan bli så glad för så lite.
Senaste veckorna har jag vaknat mitt i nätterna med oerhörd värk. Troligen för att jag försöker lägga mig på högersidan eller magen. Kroppen börjar väl tycka det är rätt så enehanda att bara kunna sova på vänstersidan och på ryggen, och försöker sig då på lite variation. Med värk och smärta som följd.
Men inatt behövde jag inte knapra Citodon för att kunna sova. Det var nog nyttigt det här med att börja arbeta igen. Banverket skrämmer bort all värk!
Höll på och bli riktig tokig i helgen. Jag var så urless på att vara hemma, att inte få cykla, inte få jobba, inte ha nåt vettigt att göra. Det var så jävla tråkigt! Sen var jag trött på värken i axeln, skuldran och ryggen. Det tar på krafterna att ha ont hela tiden och inte få sova ordentligt och behöva knapra smärtstillande.
Sen var det ju söndag igår också. Som bekant är mina söndagar hemska. Igår var det i och för sig ingen som jag skiljdes ifrån, men saknaden fanns där ändå. Saknaden efter Klonen och saknaden efter Elin. Jag kände mig fruktansvärt ensam igår.
Men äntligen började jag jobba idag igen efter två veckors konvalescents. Härligt att slippa vara hemma ensam, att ha något att göra, att få göra något vettigt, träffa folk och ha någon att prata med. Solen lyser, det är varmt ute och jag har fortfarande kortbyxor. Äntligen tillbaka till verkligheten!
Om cirka två veckor är det dags för Tour de Retard. Förra gången det begav sig för två år sen, körde jag kvastbilen i brist på lämplig retrocykel. Nu har jag min fina Peugeot från 1980, men tyvärr kommer nog inte min sjukgymnast låta mig sitta på en cykel så snart. Men som tröst har jag utrustat mig och Elin med adekvat klädsel. Texten Je suis un Retarde betyder just Jag är en försening. Eller fritt översatt; Jag är efterbliven. Och kan man vara annat än efterbliven, att cykla 10 mil grusväg från Nynäshamn till Stockholm på en enväxlad cykel?
Mycket av anledningen till att jag började cykla för några år sen, var just för att hålla mig frisk och leva länge utan sjukdomar. Att leva länge och klara mig själv utan att behöva vara beroende av andras hjälp. Därför känns det lite som ett nederlag att behöva be om hjälp en sån enkel sak som att diska.
Till slut fick jag en firma att skicka någon att diska åt mig. Det kom en ung tjej och ställde sig och diskade min disk. Helt plötsligt kände jag mig oerhört gammal. Är det så här det kommer att kännas om fyrtio år, när en ung, snygg men okänd tjej ringer på dörren för att göra det jag är oförmögen till?
Så gick det i min iver att hålla mig ung och frisk. Jag blev fyrtio år äldre i ett nafs så fort jag öppnade dörren och släppte in den unga tjejen. Undrar vem som ringer på nästa gång…
Verkar som jag klarar det mesta med en hand, som att borsta tänderna, tvätta mig (om man bortser från att vänsterarmen bli oren), klä på mig, göra espresso, koka gröt och äta densamma. Är även fullt kapabel att äta lagad mat på lokal. Jag till och med lyckades fylla två tvättmaskiner, torktumla kläderna efteråt och hänga upp dom på torkställningen med bara vänsterhanden.
På dagens besök hos sjukgymnasten fick jag tillsägelse att inte använda högerarmen till nånting alls överhuvudtaget på en vecka. Vilket innebär att jag bli hemma från jobbet en vecka till. Men nu får jag lite hushållspraktiska problem. Jag behöver diska. Idag! Och för det behöver jag verkligen två händer.
Ingen kompis kan hjälpa mig, och hur kul är det, att diska någon annans disk? Provade att ringa socialtjänsten, men det var så byråkratiskt. Först måste de göra hembesök, sen en utredning, sen ta ett beslut. Hembesöket kunde de göra tidigast nu på måndag. Sen ska då byråkratin ha sin gång. Jag lär väl få hjälp från dom när jag är fullt återställd i oktober.
Provade att ringa några privata hemtjänstserviceföretag, bland annat ett som finns i mina kvarter. Jag är villig att betala, bara jag får det diskat idag. Men ingen kunde komma redan idag. Trodde privata företag ville tjäna pengar. Så fel jag hade.
Imorgon bitti åker jag till min Elin. Därför kan jag inte beställa diskning imorgon. Så när jag kommer hem på söndag lär jag väl mötas av ett morrande monster i diskbaljan.
Ett år cykelpendlade jag hela vintern, i ur och skur, i snö och slask. Det gick bättre än vad jag trodde det skulle göra. Men det slet på både kropp och cykel, så jag gör det inte nåt mer. Utan jag köper SL-kort cirka tre månader på vintern och åker tunnelbana istället. Men mellan mars och december cyklar jag alltså till och från jobbet varje dag. Med få undantag, cyklar jag även alltid och överallt om jag ska nånstans varsomhelst i Storstockholm. Oftast går det fortare än med kollektivtrafiken och det är både billigare, hälsosammare och miljövänligare.
Hos sjukgymnasten idag, frågade jag när jag får börja cykla igen. Troligen kommer det att dröja två veckor innan jag överhuvudtaget kan börja cykla igen trodde han. Men vi får se kommande vecka hur det artar sig, fortsatte han och gav mig en ny tid för återbesök om två dagar.
Med tunga steg och med svansen mellan benen gick jag därefter och köpte mig ett 30-dagars SL-kort. Vilken prestigeförlust, köpa ett SL-kort mitt i augusti!
Oskar ringde och frågade hur jag mådde. Jag berättade det, samt hur det gick till och att det var på stigen Traktormakt det hände.
– Ah, det var där jag bröt armen, utbrast Oskar
Stigen verkar vara otursförföljd. Men undrar vad som är värst, bryta armen eller få axeln ur led, tänkte jag tyst för mig själv?
Oskar fortsatte och berättade om andras cykelöden. Ett gäng hade varit söderut för att cykla. M hade vurpat så illa så de stelopererade dennes halskotor och H hade brutit båda armarna.
Helt plötsligt känns en axel ur led som en bagatell, som ett litet myggbett bara. Nu känns det hela lite mer uthärdligt.