Cykla har inte varit några problem att göra på tre månader. Värre är det att släpa och skjuva cykeln över bergknallar och andra ocykelbara hinder, det gör ont efter ett tag i skuldran. Men varför gör jag så, när jag ska cykla? Det är ju därför jag har cykeln med mig för att cykla! Bra dumt kan tänkas, att gå med cykeln, men vad gör man när turen ”bjuder” på dylika förlustelser som branta stup och stigar omvandlade till världshav?
Kategoriarkiv: hälsa
Ragga upp en madrass
Inga madrasser är likadana, även om de vid första flörten så kan vara. Det är först när man fått dom i säng och krupit upp och lägrat dom som man märker skillnaden. En del är kalla, kyliga och avvisande, medans andra är mjuka, varma och inbjudande. Några madrasser tröttnar man på ganska snabbt på, man slänger ut dom ganska snabbt och så raggar man upp en ny för kvällen. Andra madrasser tröttnar man aldrig på, utan de är mjuka, inbjudande och sköna hela tiden.
Köpte en ny säng i somras, men jag hann aldrig sova in den, då jag luxerade två dagar efter att den levererats. Först trodde jag det var på grund av den onda axeln som jag sovit dåligt i tre månader. Men när axeln började bli så bra att jag inte hade ont på dagarna längre men fortsatte sova dåligt, funderade jag på om bäddmadrassen var för tunn och hård. Gjorde en chansning och köpte en tjockare och lite mer följsam bäddmadrass. Och den var perfekt! Andra natten med nya bäddmadrassen sov jag 12 timmar! Så skön var den.
Madrasser är ibland som kvinnor, man måste provligga för att hitta rätt. Synd att det tar sån tid innan man hittar rätt.
Springa in i väggen
Gå in i väggen har helt plötsligt fått en ny innebörd. I somras fick jag erfara den mer vedertagna versionen. Inte personligen, men jag blev den som fick ta hand om väggspringaren, med tveksamt resultat. Igår fick jag lära mig en ny variant.
Så här är det. På något sätt känner jag av hur Klonen mår, och ringer när något hänt. I onsdags var det dags igen. Fick beskedet av modern att det hänt en olycka på gympan och han var på akuten för att röntga armbågen. På kvällen ringde Klonen och berättade att armbågen var svullen och att han var öm på svanskotan så han hade svårt att sitta. Men inte värre än att han på fredagen kunde sitta på bussen i fyra timmar för att komma upp till mig.
Väl framme i Stockholm fick jag den detaljerade och något luddiga förklaringen. Gympaskorna hade varit hala så han hade halkat till i en lek på gympan och sprungit in i väggen med armbågen och sedan fallit på svanskotan. Han gnällde ingenting för att han hade ont, han var bara lite sur för att som han sa ”jag hade vunnit om jag inte hade halkat.”
Nackdelen med rehab
Idag skulle jag för första gången på över tre månader få träna ”vanlig” styrketräning, alltså inte nån rehab. Vilken besvikelse! Viktpinnen flyttades högre och högre upp, och jag tog hantlar längre och längre till vänster. Stod och muttrade med mig själv, för nu när jag äntligen får ta i lite, så orkar jag inget. Körde inte ens hälften så tungt på mina vanliga övningar. Detta lekamens förfall har skett på bara tre månader. Det positiva är att det bara kan gå åt ett håll; jag blir starkare och starkare! Men fan, jag vill aldrig mer luxera!
Morgonpigg i Rudan
Det var proklamerat kurs i Handen klockan tio, så jag passade på att ta med Surlyn och tog en morgontur på Rudanspåret. Det var klar himmel och solen strålade med sitt tidiga morgonljus. Underlaget var av blandad karaktär, stundom var det torrt, men på sina ställen hade det bildats smärre sjöar över stigarna. För det mesta knastrade snön juligt under däcken. Så mulligt så.
Fläckvis var det is som knakade under mig, men det gick att komma förbi. Men en del isfläckar var förrädiskt dolda. Naturligtvis vurpade jag i sista backen på en sådan. Och naturligtvis landade jag på höger sida. Självklart var det rakt på högeraxeln! Med andan i halsgropen ställde jag mig upp, och inför en hundrastares förundrad blick, stod jag och viftade med högra armen och pustade högt för mig själv.
Allt har en ände
Nu är jag inte välkommen hos min sjukgymnast längre. Inte för att jag gjort något dumt, tvärtom. Peter anser att han inte kommer så mycket längre med min axel. Han strök några övningar men behöll några som inåtrotation och tyckte att jag kunde gå över till min ordinarie styrketräning. Jippi! Äntligen får jag börja lassa på lite smått. Men jag lovar Peter, jag ska aldrig ha så tungt att det gör ont. Jag lovar!
Ta bort plåster
Det finns två sätt att avlägsna ett plåster på. Det ena är det snabba och smärtfria sättet där man rycker bort plåstret så fort att man inte ens hinner reagera. Sen finns det långsamma och smärtsamma sättet. Där plåstret sakta dras bort så smärtan känns i varenda hårsäck. Där är jag nu, med en bit plåster kvar att dra bort. Det gör ont.
Hälften har gått bort
Hösten har varit en tidsmaskin som skickat tillbaka mig i utvecklingen. Tillbaka dit jag var när jag började träna för flera år sen. Efter två månaders totalt uppehåll med styrketräning och cykling har jag tappat ungefär halva styrkan. Orkar bara lyfta hälften så tunga hantlar, dra hälften så stora tyngder i maskin, cykla hälften så länge innan orken är slut. Beklaga min förlust, jag lever med sorg. Halva jag har gått bort. Synd bara att det inte märks på vågen.
Gratis är inte alltid bra
Det blir rätt enehanda att bara träna axlarna. Snart är axlarna lika abnorma som Karl-Alfreds underarmar. Tänkte som komplement börja styrketräna benen nu när vintersäsongen börjar, så de är starka och snabba framåt våren. Men det var när jag gick upp i trapporna och låren började ta emot, som jag insåg vilken himla bra gratisträning det är för benen att cykla med tunga dubbdäck.
Bakslag med grimaser
Hon är ung och späd, men har en fantastiskt vass och hård armbåge. Den körde hon in i skuldrans muskler som var synligt svullna och kvittrade glatt:
– Nu blir det femton minuter pina
Det hade blivit bättre, men så förra veckan började det sakta göra ont igen. Så illa att jag inatt vaknade och fick ta värktbletter. Det var inte bara musklerna runt skuldran som började värka, utan även själva axeln. Det har den inte gjort på över två månader.
Hon blev också lite bekymrad över bakslaget, men gav sig alltså på musklerna. Värst var nog när hon för första gången gav sig på bicepsmuskeln och dess fäste på axeln. Det är nog där en del av mina sömnproblem finns, jag kan inte ligga med armen hur som helst när jag sover utan att det gör jävligt ont just där.
– Du får skrika, det är normalt
Tack, men idag behövdes det inte. Det räckte med att göra fula grimaser. Vet inte om det var grimaserna som fick henne att le, eller bara hennes sadistiska läggning. Oavsett, så är hon duktig och ger inte upp, även om jag själv börjar tvivla en smula.