Efter tre dagar har jag fortfarande träningsvärk i benen, dock lite mindre. Nu kan jag iallafall gå obehindrat i trappor. Jag kompletterade det hela med träningsvärk i axlar, rygg och bröst iförrgår och igår. Det nya träningsprogrammet gjorde verkligen susen, då musklerna uppenbarligen varken är vana vid de nya övningarna eller ordningen på dom. Det känns att det tog, det känns att det ger något, det känns att det bygger. Får passa på och njuta, träningsvärk är numera en bristvara som kommer för sällan.
Kategoriarkiv: hälsa
Smärtsamt infall
Var inte nöjd med mitt styrkeprogram, mest för att jag måste köra minst tre axelövningar varje pass. Det blir lite svårt att få någon vidare struktur på träningen, tycker jag. Vid läggdags igår fick jag därför ett infall och började skissa ihop ett nytt program under sänglampans sken. Idag var det premiär, tyvärr utan pompa och champagne. Fick bara svett och smärta i baksidan av låren, och det redan vid första övningen som var utfall! Med andra ord var det en övning mina ben behövde, då jag fick träningsvärk redan under övningens utförande!
Den smärtan var skön, till skillnad från smärtan i högeraxeln, för den har jag inte valt. Lätt smärta efter ett hårt tränigspass är bara en sån obeskrivlig skön känsla. Vem behöver sex efter ett sånt skönt pass, när jag knappt orkar gå uppför trapporna efteråt av träningsvärk? Tror jag ringer återbud och kör utfall istället.
Dagens dos av latin
Det där med latin är spännande. Hela vår kropp är en stor latinsk ordbok, varenda liten kroppsdel har ett latinskt namn. Även de kroppsdelarna som inte finns har ett latinsk ord. De kroppsdelarna som inte bör finnas, menar jag.
Igår fick jag lära mig vad hallux rigidus betyder, vilket jag dock haft ont av några år utan att veta vad det heter. Det är stelhet i stortåleden, och det yttrar sig som så att jag har svårt att böja höger stortå. Märker av det dels när jag (försöker) göra utfall, det blir halvdant när jag kliver fram med vänster fot och ska balansera hela tyngden på höger stortå. Men det är så illa att det ibland gör ont när jag bara går. För att då inte belasta stortån, går jag istället på utsidan av foten, vilket för med sig att knät blir snedbelastat och den gör ont i knät. Också.
Naprapatjohan sa att det går att operera, de öppnar tån och hackar bort benbitar som är ivägen för rörligheten. Det får det vara värt, snart kan jag väl inte gå alls? Fast vad gör det, jag känner inte alls av problemen när jag cyklar! Får väl sluta gå och bara cykla istället, så de där sex cyklarna inte rostar ihop för att de används för lite.
Tredje gången gillt?
I helgen började det kännas bra igen, årets andra förkylning med tillhörande muskelvärk och näsdäppa började släppa. Så när det på söndagen började snöa, var jag ju bara tvungen att cykla på fixien in till stan med vanliga skor. (Nej, det var inte snöstorm som folk sa, det snöade bara rakt ned och snön var blöt.) Petter hade roddat ihop en prova cykla fixed gear i parken mellan Handels och Stadsbiblioteket, och jag ville vara med och visa upp den brandgula skönheten. Skorna fungerade som perfekta svampar under cyklingen in, så där gick jag omkring med blöta skor i några timmar. Förvisso hade jag ett par Gore-Texstrumpor på mig, så fötterna var torra, men fötterna blev kalla av den för tunna innerstrumporna.
Straffet kom imorse med världens störtflod ur näsan. Jahaja, det var tredje gången gillt på en månad, måste vara nytt personligt rekord. Har dock precis klivit upp ett hett bad med whisky. Även om det inte hjälper, så var det trevligt däri. Och lika trevligt nu efteråt. Rajraj…
Ond jävla cirkel
Nu är jag fanimej sjuk igen! Var förkyld över nyår med det släppte aldrig riktigt riktigt, fortsatte vara lite täppt i näsan. Och så i torsdags kom det. Kände mig allmänt hängig med ömhet i leder och muskler samt go härlig gult slem när jag hostade. Fredagens fest på Pelikan kunde jag bara inte missa, och det var nog 8 timmars alkoholintag som gjorde mig friskare på lördagen. Men sen i söndags fick jag mitt straff. Har nu stannat hemma både igår och idag. För imorse vaknade jag av en torrhosteattack. Försökte komma fram till sjukvårdsrådgivningen, men det var 20 före i kö. Värsta sovjetstatsfasonerna!
Så här går det när man åker tunnelbana istället för att cykelpendla. I tunnelbanan frodas det av bakterier av alla egon som inte stannar hemma när de är sjuka, utan prompt måste ut och smitta alla andra. Och där sitter man bland hundra andra som snörvlar och hostar. I bästa fall har de vett att hålla för munnen, men det har inte alla vuxna. Fy fan vad äckligt.
Mitt SL-kort gick ut idag, och med tanke på den tidiga förvåren slog mig tanken att börja cykelpendla igen, och därmed strunta i att köpa nytt SL-kort. Åker jag tunnelbana blir jag bara sjuk, men jag är å andra sidan inte tillräckligt frisk för att orka cykla. En ond jävla cirkel, rena moment 22. Giv mig styrka!
Inför trängselskatt på gymmen
Det slår aldrig fel, samma sak varje år. Under hela januari är det enorm trängsel på gymmen av folk som ska infria sina nyårslöften. Det är trångt, det är rörigt och lång vänta till maskiner och vikter. Men jag har lärt mig med åren att härda ut. Redan i februari börjar det tunnas ut och i mars är det som vanligt igen. Det blir åter lugn och ro på gymmet.
Tydligen gäller ett nyårslöfte bara i några månader, till skillnad från ett gymkort som gäller ett helt år. För hur smart är det att köpa ett årskort som de bara använder några månader?!
Ovanligt bra söndag
Det är vårkänsla i luften! Himlen är klar, solen lyser och fåglarna kvittrar så där vårligt. Egentligen borde jag sova mer, tre nätter i rad har jag sovit för lite. De föregående två på grund av axelvärk, och inatt var det svettigt och trångt. Men med kroppen fullpumpad av endorfin tog jag istället ut Peugeoten för att testa det nya bakhjulet med fixednav. En annorlunda upplevelse att cykla utan frihjul och vara tvungen att trampa trampa trampa hela tiden. Tog det lugnt så jag inte skulle behöva panikbromsa, för då hade det inte slutat bra. Bakdrevet är inte riktigt åtdraget ännu, så det lossnar lite när jag håller emot med fötterna.
För ovanlighetens skull var det en riktigt skön och behaglig söndag. Det är vår i luften!
Grattis de lux
Igår var det på dagen fem månader sedan axeln luxerade. Det firar jag inatt med att ta en Citadon för att kunna sova. Grattis.
Måste lära mig säga ifrån direkt
Är det något som gör mig irriterad och förbannad är när folk inte lyssnar på mig. Inte så att alla alltid måste lyssna på mig, det kan jag ju inte tvinga folk till. Men om man för ett samtal, en dialog eller en diskussion där det faktiskt går ut på att vi ska lyssna på varandra och den andre inte lyssnar – då blir jag först irriterad och försöker frenetiskt få den andre att lyssna. Fortgår det tillräckligt länge blir jag till slut förbannad.
Gick från jobbet igår förbannad, gick och la mig igår förbannad. Vaknade inatt ”bara” arg och ringde min chef imorse lika arg, för att säga att jag vägrar arbeta under sådana omständigheter. Ska vi arbeta ihop och lösa problem tillsammans och kollegan helt blankt skiter i vad jag säger och bara pratar på med sitt, kör sitt eget race och kör över mig, då sätter jag stopp. Det har pågått tillräckligt länge, men nu säger jag ifrån. Chefen förstod mig och höll med att jag borde vara hemma och lugna ner mig, annars skulle jag skälla ut kollegan så han skulle skita i brallan.
Samma sak hände flera gånger i somras. Hon var så självupptagen i sina egna tankar och på sin egen röst att hon inte lyssnade på mig. Kände mig övergiven och oälskad så jag bet ihop och svalde och svalde, trodde det var tillfälligt, trodde det skulle bli bättre. Men när det hade pågått tillräckligt länge, så kunde jag inte svälja mer utan det kokade över. Det blev en fullständig explosion. Det skrämde iväg henne, vilket jag förstår, jag skulle också dra. Men hon får skylla sig själv.
Det är därför jag varken pratar eller umgås med min mor längre. Hon lyssnade inte på mig, bara pratade förbi mig hela tiden. Ställde hon en fråga, så avbröt hon mig och ville inte lyssna på svaret, för hon hade ju redan innan bestämt vad jag skulle tycka och svara. Tyckte då att det inte var någon idé att vi pratade med varandra längre. Finner mig inte i att känna mig oälskad och förödmjukad hela tiden. Så jag vill ha så lite med henne att göra överhuvudtaget. Så numera pratar vi kanske högst fem gånger per år.
Och det är just det som gör mig först irriterad, sen arg och sen jävligt förbannad. Det är när folk låtsas bry sig om mig och låtsas lyssna, men egentligen inte gör det. Utan bara självupptaget pratar förbi mig som om jag var mindre värd, som om jag inte existerade. Då känner jag mig osedd och oälskad. Och det gör mig förbannad när dessa egoister bara bryr sig om sig själva och skiter i hur andra mår.
Jag måste lära mig sätta stopp och säga ifrån tidigare, men jag är för snäll. Vilket innebär att jag måste sluta vara så snäll jämt. Svår balansgång.
Snörvlig klon stannar hemma
Som tidigare nämnts, var det inte så lyckat att göra uppehåll med styrketräningen några veckor. Först en vecka över jul, och sedan mer än en vecka på grund av förkylningen. Direkt började jag få ont i axeln på grund av den uteblivna träningen. Så ont att jag åter började få svårt att sova. Då insåg jag hur viktigt det är att träna regelbundet utan uppehåll för att axeln ska bli bra. Så för en vecka sedan har jag börjat träna igen, och efter bara två pass är värken borta. Skönt!
Ringde Klonen idag för att vis av erfarenhet, bocka av att han kommer imorgon. Det skulle han, sa han med snörvlig stämma. Jag reagerade direkt i ryggmärgen. Nej! Jag har varken råd eller tid att bli förkyld igen och vara tvungen att avstå från träningen och därmed få värk igen. Jag vill inte bli smittad!
Kände mig lite taskigt ego, men som tur var förstod Klonens styvfader det hela. Han blev till och med glad, då han utbrast ”va bra, jag har inte hunnit köpa biljett än”. Han förstod precis mina besvär, och hur viktigt det var för mig att träna min axel. Skönt att vi numera kan prata med varandra utan att bli ovänner. Så nu får jag planera om helgen, men det gör inget. Sånt är livet och jag får ju cykla istället!