Det kliar och det rinner och jag känner mig eländig. Orkar inte jobba när det är så här, koncentrationen är i bott. Förra hyposensbehandlingen gjorde mig bortskämd, fick inte några besvär på flera år. Kroppen har helt enkelt glömt bort hur en allergisk reaktion känns. I lördags fick jag så en enorm allergiattack. Provade med allt, vitt vin, öl och whisky. Det enda det resulterade i, var sovmorgon på söndagen. Jag sov bort skiten helt enkelt. Vilket jag inte kan göra på jobbet, dricka whisky och sova. Bara härda ut.
Kategoriarkiv: hälsa
Självterapi
Ända sedan Olyckan har jag inte vågat cykla själv i skogen. Det sitter i skallen, jag vet. För vad är det som säger att jag ska luxera samma axel en gång till, nu när jag har tränat axlarna och fått större muskler som är starkare än före Olyckan? Men så är det, det sitter i skallen. Det som behövs är terapi. Cykla är bra terapi, sagt och gjort. Drog därför själv ut i skogen idag, någon gång måste jag ju våga. Höll mig i närskogen, kände att jag behövde fräscha upp mitt minne över alla stigar som går kors och tvärs där. Bra att komma ihåg dom som genvägar. Det var förvisso snälla stigar med mest rötter, inga branter eller dropp. Men det räckte för att rädslan skulle minska och egentryggheten öka. Bara fortsätta så här, så vågar jag slappna av mer när jag cyklar i skogen.
Konstiga skyltar
I bussarna finns det skyltar som informerar att hunden ska vara där bak och på tunnelbanan att de ska vara i tågets mittensektion. Gôrbra för oss allergiker, då vet vi var vi ska vara för att undvika en allergiattack. Men på skyltens andra rad står det ”gäller ej ledarhund”. Mycket egendomlig text. Hur vet ledarhunden att det inte gäller för honom? En hund kan ju inte läsa, och inte heller personen som ledarhunden leder, denne är ju blind! Och är jag mindre allergisk mot en hund, bara för att den är en ledarhund? Mycket egendomligt.
Felaktig kroppsuppfattning
Börjar bli en ny vana det här, att cykla in i träd. Förra veckan prasslade det i buskarna och jag kollade efter vad det var, utan att se att jag cyklade in i ett träd. Högerhanden kom ikläm mellan trädet och styret och slet av en massa hud på en knoge. Det blödde rätt bra. I tisdags måttade jag för dåligt, och rände in med axeln rakt i ett träd. Självklart med högeraxeln. Det gick bra, axeln ser dock ut som det varit med om en vildkatt en het natt. Underarmen ska vi inte tala om hur den ser ut.
I helgen var det dags igen. Stötte till ett träd med vänsterarmen rätt hårt och trodde jag skulle få världens blåmärke. Istället har jag fått ett stort rivsår på underarmen och alla frågar vad jag gjort med mina armar. Säger som det är, att jag måttar dåligt och tror att jag kan klämma mig mellan tätt stående träd.
Måste nog omvärdera min egen kroppsuppfattning. Jag tror att jag är smalare över axlarna än vad jag egentligen är. Får helt enkelt acceptera det faktum att jag är rätt så välbyggd över axlarna och ryggen, en snygg kille helt enkelt. Svårt att ta till sig, får jobba på det.
Alla goda ting äro två
Det är inte alltid tre är en enigheten, att alla goda ting äro tre. Det kan räcka med två. Vem har hört talas om tresamhet i ett par? Nej, just det, tvåsamhet är bra, två är tillräckligt. Två är att föredra.
Precis vad jag tyckte på dagens katt med namn Den Heliga Treenigheten. Benen orkade med att cykla alla tre varven runt stan, men skuldran och axeln gillade inte att sitta i framåtstupa läge. Körde ganska tungt på styrketräningen idag, särskilt vid utåtrotationen som jag körde i tre olika vinklar. Därför bröt jag dagens ”tävling” efter två av tre varv. Istället käkade jag Voltaren och Snickers. En helig tvåenighet det med.
Avbrutet samkväm
Den är inte stor, Sicklaskiftet, men det är hur lätt som helst att tappa bort varandra i den lilla skogen. Men det började redan med en punka i Björkhagen, och följt av två felcyklingar med vilsna cyklister till följd. På det vurpar Klonen och stukar handleden för tredje gången på en vecka. Vi fick avbryta sammankomsten och fara hemåt istället.
Fyra i rad
Alla fnissade lite och log åt varandra. Där stod fyra killar på rad helt av en slump och okända för varandra, och alla körde underarmar samtidigt. Såg rätt festligt ut. Underarmar är alltså årets grej på badstranden. Stora svällande Karl-Alfred underarmar.
Bortglömd kompis
Ett tecken på att en cykel inte använts på ett tag, är att den hamnat längst in i högen. Eller att lufttrycket i däcken är lågt, eller tom obefintligt. I det tillståndet plockade jag fram Surlyn. Och liksom Salsan var i våras, var nu Surlyn lite putt för att det blivit åsidosatt. Och det märktes när jag trampade iväg. Vi var inte ett, vi var inte i symbios med varandra.
Det var när ryggen började göra sig påmind om sin existens, som jag kom ihåg varför jag en gång i tiden köpte den heldämpade Salsan. Det slår rakt upp i ryggen med en hard tail! Och inte var jag kvick i benen heller. Med andra ord behöver jag cykla mer på Surlyn, så jag får starkare ben och starkare rygg. För det här var förskräckligt dåligt. Skärpning!
Ur tid är leden
Jodå, det är hallux rigidus jag lider av. En av lederna i höger stortå är helt slut, sa läkaren. Hon ska ta och karva bort benutväxten och skruva ihop den trasiga leden med två skruvar. Jag undrade då om jag kommer att kunna gå när jag inte kan böja på stortån. Fick det käcka svaret att ”du slipper ju ha ont när du går”. Tyckte inte det var på min fråga, så jag ställde den igen, men fick samma svar.
Dock är ”väääärldens finaste” sjukvård så beskaffad att det inte blir operation förrän tidigast augusti-september. Att jag idag har ont när jag går, och att högerknät håller på att pajja ihop på grund av snedbelastningen, tas det ingen hänsyn till. Frågade om de kan göra det akut om jag får stora problem under sommaren, men fick svaret att jag ska ta Voltaren. Den svenska sjukvårdens standardsvar på alla problem: ta värktabletter.
Så under de tre fyra månadernas väntan på operation, får jag väl trösta mig med att jag efter operationen kommer att vara titanbestyckad! Klen tröst, men alltid nåt.
Penetrerad av en nål
I sina försök att lösa upp de stenhårda musklerna i högerskuldra, provade sjukgymnasten på att perforera mig med en nål. Hon tog en akupunkturnål och körde in den i en av de hårda skuldermusklerna och vred på den lite grann. En ny och ovanlig känsla, att känna något röra sig därinne. Fick lite Alienvarning; nåt lever där inne. Egentligen är det väl tvärtom, muskeln är tvärdöd och vägrar jobba. Men hennes nålande verkade hjälpa, idag känns det märkbart bättre. Börjar förstå varför det finns fakirer som sover på spikar. Kanske nåt för Ikea?