Det var så länge sen sist, att jag inte minns när det var senast. Men troligen var det i maj som jag senast cykelpendlade i regn. Efter 3 månader är det lätt att glömma var alla grejer är. Skärmarna låg på balkongen, regnbyxorna längst in i garderoben och skoöverdragen fann jag under sandalerna. Fördelen med att cykla i regn, är som talesättet om myggfriheten, ”det är kärringfritt”, i alltså inga vingliga vardagscyklister med cykelkorgar och mobiltelefoner i ena örat, totalt omedvetna om att det finns andra människor i trafiken.

Regnet var inte det värsta, det var svalkande och härdande, värst var nog blåsten, den var helt opålitlig. I ena stunden hade jag motvind, i andra medvind och över Skanstullsbron sådan kraftig sidvind att det kändes som jag låg ned och cyklade. Nästan längtar efter att få cykla hem också.

Den första halvtimman var jobbig. Det var tungt, det var segt och det värkte i ländryggen. Ett ”gott” tecken på att jag behöver cykla på singlespeeden oftare. Efter den där första halvtimman så släppte det. Ryggen slutade värka, benen pinnade på och jag fick bra flyt på alla stigarna de resterande timmarna.

Äntligen var den där jobbiga känslan borta, och den där spärren som får mig att fega hela tiden har släppt. Rädslan för att cykla själv i skogen, rädslan för att vurpa och rädslan för att luxera – som borta! Visst vurpar jag ibland, men det händer ju inget farligt. De sista timmarna i skogen var som en befrielse, jag log och njöt för fullt. Precis så härligt avslappnat som cykling en sommardag ska vara.