Kategoriarkiv: hälsa

Pås-tex

Fredde tyckte att det var bra att foten var i paket, han tycker jag skriver så positivt i min blogg nu. Så kan vi inte ha det, här måste kompenseras! Därför kommer här lite gnäll över plastpåsarnas beskaffenhet. Eller dess obefintliga beskaffenhet. De håller ju fan inte tätt! När jag ska duscha måste paketet skyddas av en plastpåse, så det inte blir blött.

Vid okulär besiktning verkar påsarna vara schyssta, men det hinner inte strila många droppar ur duschen förrän den obehagliga känslan av fuktigt bandage kletar sig mot foten. Det kommer inte uppifrån, för jag har tejpat ihop öppningen med silvertejp så ordentligt, att allt hår försvinner vid borttagningen. Nej, det är något microskåpiskt litet skithål i botten på platpåsen. Ska jag behöva köpa ett par nya Gore-tex strumpor i storlek 47 för att hålla mig torr? Nästa gång jag handlar på Ica, eller vilken affär som helst, vill jag ha en påsen-håller-tätt-garanti. För jag kan inte sitta här med hårtorken och torka fötterna som en annan hob varje gång jag duschat.

Dyrtider

Som sjukskriven får jag bara 80% av min lön. Det innebär att jag på en månad förlorar mer än 1500 kronor. Inte bara inkomsterna minskar, utgifterna ökar något katastrofalt när jag är hemma 16 timar per dygn, istället för fyra som när jag jobbar. Det gör att det går åt mer av allting här hemma, annars är det jobbet som står för förbrukningsvarorna. Exempelvis går det åt fem gånger så mycket toapapper mot normalt, tio gånger så mycket kaffe, hur mycket mer ström till dator och belysning. Ska iallafall försöka börja jobba distans denna vecka. Föst nästa onsdag tas stygnen bort och då hoppas jag kunna ha en vanlig sko på mig. Men inte förrän i slutet på december kan jag belasta foten fullt. Säger dom.

Egentligen borde det alltså vara tvärtom, att jag får mer i sjukpenning än lön när jag jobbar, öfr att det är dyrt att vara hemma. Vad sägs om 120% i sjukpenning? Det borde räcka tror jag.

Omtanke

Det är i svåra tider som det märks vilka som är ens vänner. Många har hört av sig och frågat hur jag mår. De ringer, skriver i bloggen, på diskussionsform, skickar e-post för att önska mig kry. Ja, de verkligen bryr sig om min hälsa. Jag blir rörd över folks omtanke och empati. Men så finns det de som inte hört av sig alls.

Lite med glimten i ögat, ringde Stefan nyss och frågade hur jag mådde. Men han ringde även för att med ett garv berätta att han ska ut och cykla i skogen. Jag blir inte ett dugg avis. Näe inte alls. För vad är en bal på slottet…

Tänk, vilken affärsidé

Det går att köpa och få hemlevererat precis vad som helst. Böcker, skivor, julgranar, pizzor, kök, mat, prostituerade, kläder, till och med hela hus.. Ja, precis vad som helst. Sånt man egentligen bara kan knalla ut och köpa, men man är för bekväm att göra det, så man vill ha det till dörren.

Men det som man verkligen behöver för att överleva, som man inte alltid själv kan köpa på grund av sjukdom, går inte att få hemlevererat. Jag tänker på mediciner. Hur sjuk du än är, ska du masa dig iväg till ett apotek som bara har öppet några timmar om dagen vissa veckodagar. Vet inte hur många gånger jag suttit på ett apotek nyopererad med fruktansvärda smärtor, och väntat och väntat på min tur.

Tänk vad smidigt det skulle vara att få sina mediciner hemlevererade. Inte nästa dag, inte nästa vecka, utan inom någon timme efter att man beställt grejerna via exempelvis en hemsida med sin e-legitimation. Böcker, skivor, mat och så vidare, kan vi klara oss utan. Men inte mediciner, det handlar ju faktiskt om liv och död!

… oj, jag glömde visst. Vi lever ju i en monopolistiskt planhushållning där staten vet bäst hur vi ska hantera vår egen hälsa. Glömde det. Förlåt mig.

Årets skomode

Det var bara lugnande jag skulle få. När den ”snälla sköterskan” som sades skulle hålla min hand, frågade om jag ville ha mer lugnande, svarade jag ”bara jag slipper se och höra vad ni gör”. Det sista jag minns var ljudet av en dremmel på stortån. När jag senare vaknade upp och den manliga sköterskan frågade hur jag mådde, var mitt ärliga svar att jag var hungrig och kaffesugen. Vilket han åtgärdade. När jag sedan skulle få den moderiktiga skon, frågade jag om det inte var en vänstersko jag fick. ”Den är för både höger och vänster”, svarade hon, ”den passar lika dåligt på båda fötterna”. Vi skrattade båda.

Färdigbunkrat, kasta loss

Nu har jag fyllt frysen och kylen med massa mat. Har inte räknat med att komma utanför dörren på minst en vecka efter morgondagen. Så det gäller att vara förberedd. Men jag höll på och glömma det viktigaste: kaffe och toapapper! Det hade sett ut det, om jag fick dricka te och torka mig med gamla DN i en vecka och därmed blivit både grinig av abstinens och svart i rôva.

Leva på stor fot

Normalt drar jag 41 i skostorlek. Tyvärr fick jag i någon optimistisk anda för mig att mina fötter var italienska 40:or när jag köpte cykelskor för några år sen. Kanske därför jag fått Hallux Rigidus. Byter därför ut många skor till större storlekar, så tårna får ordentligt utrymme. Invigde idag de nya vintercykelskorna jag köpte igår. De värmde bra trots att det bara var runt nollan, de är snygga – de är ju svarta och så satt de bra, trots en rejäl socka. Men så är de två nummer förstora, det är storlek 43!

Att vara ute är numera inne

Idén med utedagis verkar fin. Barn som leker ute hela dagarna och lär sig röra sig i naturen. Deras immunförsvar ökar och de har bättre koncentrationsförmåga än barn på vanliga innedagis. Nu har det även börjats med utefritids, och för att vara i en miljö som är rätt för tonåringar, är de på Sergels torg. De var uppdelade i två grupper som stod på trapporna i vardera änden av Sergels torg. Alla var utrustade med en varsin kudde och skrek mot varandra tvärsöver Plattan. På en given signal rusade de mot varandra och idkade häftigt kuddkrig. Efter en stund blåste lekledaren i visselpipan och de två lagen återvände till sina startpositioner. Efter lite distanserat skrikande, rusade de ånyo mot varandra och bankade på varandra med kuddarna. Som om inte det räckte, var det några killar som mitt på Plattan och spelade brännboll! Mitt bland alla lördagsflanörerna klappade de till bollen med sina slagträn, tog lyra och kutade runt de fyra konerna för glatta livet. Såg riktigt friskt och sunt ut. Undrar hur det blir när de blir vuxna? Troligen kommer dessa att jobba på utekontor, där de sitter vid sina skrivbord och datorer utomhus. Framtiden ser ljus ut för mänskligheten. Ändå.

Kallelseorder

Till slut kom kallelsen till operationen jag väntat på i snart ett år. Det började redan i januari då jag besökte min vårdcentral. Sen var det remisser, väntan, röntgen och ännu mer väntan med tio månaders kötid för att få komma till specialistläkaren. Det tog inte tio månader, det tog ”bara” 4 månader. Sjukvårdsgarantin säger 30 dagar, jo tjena tjena vad fin sjukvård vi har. Sen ville dom sätta kniven i mig mitt i sommaren. ”Aldrig i livet att jag förstör en sommar till” sa jag, och så ville dom kasta ut mig från kön. Måste varaa härligt att få jobba inom sjukvården och känna makt över andra människors liv?

Det känns att det är dags, det värker i tån bara jag sitter. När jag går ska vi inte tala om vad ont det gör. Går snett så knät börjar ta stryk. Det är skönt att det äntligen blir av. Till helgen ska jag fylla frysen och skafferiet, för jag räknar med att inte komma utanför dörren på minst en vecka. Foten kommer att vara i paket i några veckor och lagomt till jul kommer jag att kunna gå. Undrar när cykelabstinensen sätter in? Jag gissar att den kommer efter fem dagar. Senast, troligen tidigare.