Samma kväll som operationen lade jag om min kost. Eftersom jag ändå inte skulle röra på mig mer än mellan sängen, toaletten, köket och datorn, kunde jag lika gärna strunta i alla kolhydrater. Lågkolhydratkost blev det jag skulle prova på. Måltiderna bestod av bacon, feta korvar, ägg, massa majonnäs, grädde, smör, ostar och annat gott. En skiva tomat om jag lyxade till det. Första veckan gick jag ned två kilogram, men en kom tillbaka. Men nu efter tre veckor får det vara nog. Börjar få upp sådan fart på gåendet att jag kan tänkas behöva mer än 10 gram kolhydrater per dag.

Någon dunderbantningskur blev det inte, totalt efter tre veckor minskade jag bara ett kilogram. Hade hoppats på minst tre. Det positiva är att jag iallafall inte gick upp, som jag gör när jag inte motionerar alls. Sett ur den synvinkeln var det ett bra resultat. Men som bantningsmetod? Nej, det funkade inte för mig. Nu har jag provat och nu vet jag. Det är mer motions om gäller.

Avbröt dieten igår med en smörgås. Det var nog att ta i, en halv hade räckt. Trots att det var surdegsbröd med noll tillsatt socker, fick jag en sockerchock av kolhydraterna. Däckade i soffan vid sju på kvällen, hög av kolhydrater. Vaknade imorse lätt bakfull. Vem behöver dricka sig berusad på alkohol, när det finns fullkornsbröd att ta till?

Behöver inte gå på Gröna Lund och åka spöktåget. Det räcker med att åka tunnelbana till stan.

”Kortbyxväder” brukar jag utbrista när det är varmare än tio plusgrader. Sandaler kräver lite varmare temperatur, samt att det inte är nederbörd. Idag är det både minusgrader och snöfall med några centimeters snö på marken. Men det är just precis vad jag ska göra idag, ha sandaler på mig. Eller sandal i singularis. Någon annan sko kan jag inte ha på högerfoten just nu.

Ungefär så här känns det när jag går på stadens gator som en vanlig man. Eller försöker gå.

Rymde till stan idag igen. Behövde göra lite inköp som Ica inte duger till. Blev till och med lite blåbuss, och det var en ny ambivalent upplevelse. Ska bli enormt skönt att få bort stygnen på onsdag, så jag kan börja gå med vanliga skor. För det är inte tån som gör att jag haltar, utan sandalerna jag fick med mig hem. Vill inte sitta fler gånger på en blåbuss tillsammans med pensionärerna med sina kryckor och skämta. Det är för tidigt.