Senaste veckorna har jag en dag varje vecka blivit drabbad av enorm huvudvärk. Inte för att jag fått en diagnos och vet hur det känns, men jag skulle kalla det migrän. Fruktansvärt tung i huvudet, illamående som jag vill spy, men inte gör det. Har försökt analysera vad jag gjort för fel, men kom inte fram till nåt hållbart. Senaste veckorna till och med har jag lagt mig tidigare än förut, mellan tio och halv elva. Jag äter likadant som förut. Möjligtvis cyklar jag mycket mindre än i sommras. Men jag tror knappast jag får migränliknande huvudvärksattacker av mindre cykling. Eller?

Tills det slog mig att jag senaste tiden inte kan läsa en tidning med glasögonen, det blir helt enkelt för smått. Och utan glasögon måste jag hålla tidningen på cirka fem centimeters avstånd, så kollegorna är rädda att jag får trycksvärta på näsan. Sålunda knallade jag iväg till optikern och mycket riktigt. Blev lite mycket optikalsnack men något med brytningsfelets vinkel som var fel. Glaset jag fick i december var alltså inte helt rätt, så jag får ett nytt på någon slags garanti. Phu.

Kanske därför jag har mindre huvudvärk när jag cyklar ofta, för då har jag på mig mina cykelglasögon som har samma styrka sen tre år tillbaka. Dagens lärdom är att jag ska cykla mer för att slippa huvudvärk. Ingen dum diagnos alls.

Det händer att folk frågar mig varför jag inte springer, som komplement till cyklandet. Den ärliga sanningen är att jag aldrig tyckt det varit skoj att springa. Aldrig någonsin. Hatade det i skolan, och ogillar det nu med. Men det kan jag inte säga, utan fegt skyller jag på min stelopererade stortå, som hindrar mig att göra ett bra avstamp. Men ibland händer det att Fantomen går ut på stadens gator som en vanlig man. Igår sprang jag till fyrtiosjuans buss vid Konsthallen, för att slippa stå i snålblåsten och sidoregnet och vänta. Det gick ju alldeles utmärkt att springa. Tyckte jag, då, igår. Idag tycker jag inte alls samma sak längre. Har förbaskat ont i stortån, inte bara när jag går, utan hela tiden. Jag kan nog glömma det där med Stockholms maraton. Phu, vilken tur jag har.

Trodde att avhållsamhet skulle göra min hals bättre, men jag kraxar fortfarande som en kråka. kanske för att jag pratat mycket i helgen, trots att jag inte ens ropade ut hållplatserna. Jag var en dålig konduktör, men kul helg var det. Mycket rolig. till och med när jag gör crunches som ändå är en lugn övning, känns det trångt i halsen. Stannar därför hemma i total avhållsamhet. Från cykling alltså, inget annat.