Klara kyrka i fjärde Hötorgsskarpan.
Kategoriarkiv: foto
Bländande leende
Efter det lilla jag testa säger jag bara, vilken grym skärpa, och vad snabb den är! Det var många som tipsade om objektivet, att den var ljusstark och hade bra skärpa. Största bländaren är 1.8 vilket innebär att jämfört med mitt Sigma superzoom, kunde jag gå minska slutartid fem steg. Låter perfekt vid dåliga ljusförhållanden när jag inte vill öka på iso och bruset. Har bara testat den lite hemma och från balkongen. Får väl ge mig ut någon kväll och testa med min nya lekkamrat.
Grusade förhoppningar
Kroppsarbete borde förbjudas! Som bekväm statlig tjänsteman med egen dator och två skärmar är jag inte van att använda hela kroppen flera timmar i sträck. Började dagen efter frukost med att skyffla runt makadam mellan sliprarna i Hosjöslingan uthälld från en makadamvagn. Efter lunch skulle vi byta sliprar under en växel i Östersjön. Ja, hållplatsen heter så efter sjön som ligger bredvid. Eftersom det var berg runtomkring, gick det inte att dra ut de gamla sliprarna åt sidan, så fick skotta rent under rälerna från allt grus och makadam, och därefter vrida sliprarna och sedan lyfta ut dom. Skottandet och vridandet och lyftandet gick bra tills kroppen skrek KAFFE! Vi hade inte med oss fika, så efter fyra timmars skottande och lyftande var alla krafter som bortblåsta. Orkade inte ens ta en enda bild med den medhavda kameran. Bara två dagar kvar, sen är jag tillbaka till min kontorsstol och cykel. Cykla 13 mil är ingenting mot att skyffla makadam, rena semestervilan.
Hit och dit
Solen varma strålar lös åt alla håll. Vinden verkade tävla med solen och blåste åt alla håll. Klart egendomligt med konstant motvind. Svag, men ändå. Folk promenerade överallt åt alla håll i sommarvärmen. På Strömmen ilade Djurgårdsfärjor och Tallinks nya kryssningsfartyg åt alla håll. Och naturligtvis pilade Djurgårdslinjens spårvagnar fram och tillbaka på sina spår. Själv lallade jag runt och plåtade som besatt med den nya superzoomen lite här å där i stan. Mycket mer än så hände det inte, och mer behövs inte för att det ska vara vårligt. Det räckte bra.
Min penisförlängare
Jag äger ingen bil, ingen lyxvilla, ingen dyr kostym, ingen cykel i kolfiber, flyger inte till Thailand, hänger inte på Stureplan. Jag cyklar, bor i hyresrätt, cyklarna är av stål och aluminium, åker tåg till Europa och hänger möjligtvis runt Medborgarplatsen. Med andra ord har jag ingen penisförlängare överhuvudtaget som förhäver mitt ego. Däremot har jag en grov apparat, som med lite pillande blir dubbelt så lång mot ursprungsstorleken. Fick idag superzoomen till kameran, en Sigma 18-200 med OS. Morgondagen är räddad!
Tänk på procenten, Helge
När en del ser min nya fina kamera, ställer de nästan alltid frågan hur många pixlar den har. Som om antalet megapixel vore ett tecken på hur bra bilderna blir. Det är inte antalet pixlar som avgör hur bra bilderna blir, det säger bara hur mycket information kameran kan spara i en bild och hur mycket du kan förstora en utskrift. Inget annat.
Att tro att antalet megapixlar är avgörande för hur bra bilder kameran kan ta, är som att tro att ett vin är godare och finare ju högre procent alkohol det har. Vilket alla vet inte är fallet. Det är andra faktorer som avgör vinets kvalité, som vilken druva som används, vilken jordmån vinrankan är planterad i, antalet soldagar respektive regndagar, skördedag och så vidare. Samma sak gäller för choklad, det är inte procenthalten kakao som avgör kvalitén på chokladen, det är samma faktorer som för vin: vilken böna som använts, jordmån, väderlek osv. Liksom att tro att en cykel är bättre och snabbare ju fler växlar den har, när det är cyklistens kondition, styrka och uthållighet som avgör hur fort det går.
Det är många andra faktorer som avgör om det blir bra bilder eller inte med en kamera. Den enskilt största faktorn för att få bra bilder är ett bra objektiv som ger bra skärpa i hela bilden. Sensorn som omvandlar ljuset till de digitala signalerna måste också vara bra, så bilderna inte får rödstick eller andra färgavvikelser. Sen hänger det mycket på fotografen, hur denne ställer in kamerans bländare, tider och andra saker för att få en bra bild. Det spelar ingen roll hur många miljarder pixlar kameran kan prestera, om objektivet ger suddiga bilder, sensorn ger röda bilder eller om fotografen är darrhänt och inte kan hantera kamerans funktioner.
Folks fokus på antalet megapixlar är som när vi var små och vi avgjorde hur snabb en bil var, utifrån hur mycket hastighetsmätaren kunde visa. Det är ok att barn tror sånt, men att vuxna gör det är lite ofattbart. Det är inte antalet procent, megapixlar eller växlar som avgör kvalitén. Det är så mycket annat att det inte går att räkna i siffror alena.
Vackra ord
Det är något visst med det italienska språket. Förvisso förstår jag absolut ingenting, men vackert är det. Vad sägs om ord som gaggia, manfrotto och farfalla. Låter som en dröm i munnen.
Det första ordet, Gaggia, är märket på min italienska espressomaskin. Bara loggans utseende fick mig att köpa den, underbart vackert. Det andra ordet är namnet på mitt idag inköpta kamerastativ. Ända sen jag började fotografera som liten, var ett stativ från italienska Manfrotto det bästa man kunde köpa, utan diskussion. Och det tredje är det italienska ordet för fjäril. Visst är det vackert? Jämför det med vad fjäril heter på exempelvis engelska: butterfly, eller på franska papillon. Sen finns det språk som inte är lika vackra, som tyskan där fjäril heter schmetterling. Låter som en smäll på munnen.
Dolda egenskaper
Upptäckte en häftig egenskap som min nya systemkamera är begåvad med, som det inte står något alls om i manualen. Min nya kamera fungerar även som en tidsmaskin! Trodde att alla bilder jag tagit sen jag köpte kameran var tagna de senaste två veckorna. I själva verket är det tagna för ett år sen. Helt otroligt fantastiskt. Eller kan det vara så enkelt att jag ställde in fel årtal i kameran? Förty, det är lätt fixat med programmet Exif Date Changer. På någon minut har de 438 bilderna förflyttats ett år fram i tiden. Till nutid.
Exif är sexigt
Det kanske är som många säger, att jag är en nostalgiker. Jag gillar gamla saker, se på gamla bilder, se gamla svartvita filmer, och pyssla med gamla spårvagnar på min fritid. Så jag säger inte emot, det är nog på det viset. Men i andra sammanhang är jag väldigt i nuet. Det ska göras nu, inte sen. Det går inte att vänta, för jag saknar tolamåd – som jag för övrigt inte ens kan stava till. Därför är mitt ordspråk Nu!
Ibland hamnar jag i framtiden utan vilja det, vilket jag gjorde i igår. Vissa digitalkameror har inbyggda gps:er och skriver in koordinaterna var bilden är tagen, in i bildens exif-taggar. Sen är det bara att läsa ut exif-datan med hjälp av exempelvis PHP och plotta ut bildens position på förslagsvis en Googlekarta. Hur sexigt som helst. Helgen ägnades åt att hacka ihop ett sådant php-script, som läser ut exif-data ur en bild och plottar in den på en Googlekarta. Hade ståpäls hela tiden.
Men vad gör man om man inte äger en sån kamera, med inbyggd gps? Lätt fixat, bara ta med sig valfri gps ut på fotorundan. Viktigt är att kamerans klocka är exakt rätt inställd på sekunden. Väl hemmavid är det bara att importera bilderna och gpx-filen från gps:n in i programmet GPiSync, som uppdaterar geo-taggarna i bildernas exif-data med koordinaten för var bilden togs. Hur enkelt som helst. Sen är det bara att visa bilderna på exempelvis Flickr eller på Panoramio, så visas bilderna på en karta. Hur sexigt som helst. Men jag upptäckte ett problem. I GPiSync var jag tvungen att sätta UTC Offset +2 timmar för att den skulle kunna matcha klockslagen på bilderna med tidstämpeln i gpx-filen. Lite paradoxalt där, att leva två timmar in i framtiden. Det är i nuet jag ska leva, inte sen.
Taskigt minne
Har funderat ett tag på det, så det var inget impulsköp. Hade för många år sen en systemkamera, på den tiden det satt filmrullar i dom. Det var en Canon EOS modell okänt. Jag verkligen gillade den kameran, hur den låg i handen, hur inställningarna fungerade och hur den arbetade. Av någon anledning sålde jag den i god tid innan marknaden för analoga kamera tvärdök. Kalla det för känsla om ni vill. Men senaste året har sugit tilltagit, längtan efter en systemkamera har ökat. Naturligtvis en digital, något annat är otänkbart idag. Är väl till och med omöjligt? Och eftersom jag har kvar min fina externa Canonblixt, var valet att köpa en EOS igen inte svår, jag slipper köpa ny blixt och sparar många sköna tusenlappar.
Stod först i valet mellan en Canon EOS 1000D och 450D, men prisskillnaden var så liten, så valet föll på den merpresterande 450D med sina 12 megapixel, dess känsla i handen och massa andra faktorer. Till det köpte jag ett minneskort på 2 GB, som med högsta jpeg-inställningen ska kunna härbärgera cirka 400 bilder. Ännu har den inte fått visa vad den går för, har mest suttit i soffan och lattjat med alla möjliga inställningar. Men till helgen ska jag ut med Klonen och plåta.
Rotade igenom lådorna och fann några gamla SD-minneskort i varierande storlekar. Hade ett som var på hela 8 MB! På den tiden när jag köpte den, var det enormt mycket och kunde härbärgera hur mycket bilder som helst. Men utvecklingen har gått enormt snabbt framåt, så trycker jag in det minnet i min 450D kommer jag bara få plats med 1,5 bilder på det. Undrar vilken halva av den andra bilden jag ska välja, eller välja bort? Den övre delen, den högra, eller…?