Det blev inte mycket gjort när Klonen var här. Båda hade vi ont i varsin stortå, så vi kunde inte gå några längre sträckor. Vi var mest inne och umgicks. Men detta stillasittande gjorde mig rastlös och ofokuserad, tappade koncentrationen på vad helgen egentligen innebar. Att bara vara. Bara vara med sin son. Vi satt ju mest bara och glodde på varsin skärm, ville helst komma ut och cykla eller långpromenera. Till och med efter att jag vinkat av honom på Cityterminalen och jag gick och tränade, kände jag mig ofokuserad. Suddigheten fortsatte även på tunnelbanan hem och vidare hemma i hemmet. Inte mycket blev gjort. Kanske kan det bero på att jag troligen behöver nya glasögon?
Kategoriarkiv: familjen
Null
Trots att jag inte sov ensam inatt, Klonen lång i sin säng en meter från mig. Trots att han inte åkte hem igår, han åker hem i eftermiddag. Trots detta, är det ett stort svart hål inne i mitt bröst där allt försvinner och inget kommer ut. Runt omkring finns bara det tomma vakuumet, intet, nada, null. Tror jag ska säga upp mitt abonnemang.
Polo med förhinder
Kom fem minuter över fyra. Planen var helt tom. Efter en kvart kom några inrullande. Utan klubbor. Svingade fram väskan för att ta fram min egen klubba för att lira lite själv. Men däri var ingen klubba! Någonstans på Götgatan efter Skanstull hade jag tjongat i en stolpe med den utstickande klubban, och antagligen trillade den ut därefter nånstans. Nu har jag cyklat förbi två gånger, och gått förbi en gång med fyra ögon. Ingen klubba kunde återfinnas.
Nu börjar jakten på en skidstav och en gul rörbit att bygga klubba av. Måste hinna bygga en ny till nästa helg, för kvar hemma står Klonens klubba ensam, och han kommer troligen till helgen och vill nog ha sin klubba själv.
På bilden jag på CPSM08 med den tappade klubban.
Ändrade planer
Klonen ringde och då förstod jag att något hade hänt. Mycket riktigt. Han hade stukat stortån och hade varit hos doktorn för omplåstring. Nageln var avbruten och tån ungefär dubbelt så stor mot normalt. Det gör att han tyvärr inte kommer i helgen, så nu får jag planera om. Det gör inget, går alltid att slösa bort tid på cykling. Men det är tråkigt att han inte kommer, saknar honom. Och det lär dröja tills nästa gång, för nu kommer höstlov och oeprationen mellan. Förmanade honom att inte cykla utan fungerande bromsar, att han får se till att någon fixar det. Tyvärr bor jag för långt bort för att kunna hjälpa honom. Och hans styvfar kan inte sånt. Det var så det gick till, bromsarna tog inte, så han bromsade med fötterna istället. Tröstade både honom och mig med att han stukade tån under en cyklingstur. Då hade han iallafall kul under tiden.
Mer skrot
Varför kallas det för yardsale? Det borde heta yardbuy. Kom hem med mer grejer än jag åkte dit med. Blev bara av med en pump. Samt en sadel, som jag inte ens hade med mig, hur nu det gick till. Samt tre par däck, som jag per par tog en krona eller en kram för. De rök först! Kåta killar det där… Hem kom jag med ett par däck till Klonen, samt en ram till. Det ska bli Den perfekta Cykelpolocykeln. Och jag som försökt bli av med två cyklar, så drar jag hem en ram till. Börjar bli trångt nu… dags å rensa lite.
Söndagar
Jag avskyr söndagar
söndagar är slutet
slutet på veckan
slutet på helgen
slutet på vilan
Söndagar är farväldagen
uppbrottets dag
dagen då man skiljs
dagen då jag ska lämna pappa
dagen då jag vinkar av sonen
Jag avskyr söndagar
blir ensamhetens dag
nära till reflektion och eftertanke
nära till ångest och sorg
nära till ångestdämparen
Låt den här jävla dagen ta slut
låt det snart bli måndag!
Skattjakt
De gamla oanvända Pokemonkort tänkte Klonen ge till sin lillebror, men de låg inte där vi la dom sist… för några år sen. När han började leta i lådorna under sin säng blev det alldeles tyst, och jag gick in och kollade varför. Där satt han i sängen med ett gammalt tidningsurklipp om när vi för några år sen försökte sätta rekord i att passera samtliga tunnelbanestationer på snabbast tid. Vi log åt varandra åt det hysset, men det är en annan historia det. Med en nostalgisk blick började han pilla på sina gamla bilar och andra leksaker han inte lekt med på flera år. Själv började jag sortera ut lite av hans urväxta kläder och där fann jag min tröja jag letat efter senaste tiden. Hurra! Och i hurtsen bredvid min säng fann jag de eftertraktade Pokemonkorten. Kändes som vinstlott för oss båda. Tänk om alla söndagar kunde vara så givande.
Ut och in
Stigen Fem svåra är inte så lång, bara cirka 2,2 km, men nu skulle det tävlas. Enkla regler; snabbast tid vinner. Stigen börjar med en ganska rejäl backe som inte är omöjlig att tas sig uppför. Tillochmed Klonen klarar den. Men kör man på tid och tävlingsnerverna är med, så är den jobbig. På toppen var jag tvungen att stanna och försöka få tillbaka andan. Den kom tillbaka, men försvann lika fort igen. Sen var det bara att maxa i den berg-och-dalbane-liknande stigen. Sista hundra metrarna var det bara utför och min puls som låg på 90% av max, gjorde att jag hade dålig kontroll på ekipage. Men ner kom jag, och ner stoppade jag lungorna som hade hamnat på utsidan. Var totalt slut. Efter bara två kilometer. Ännu en rolig dag i skogen.
Sanningen sögonblick
Klonen och jag satt och kollade på tv, där en kvinna föder ett barn. Då frågade han mig om jag var med när han föddes. Funderade snabbt om jag skulle ljuga eller frisera sanningen? Nej, han är så stor nu att han bör få börja veta. Jag sa sanningen: – Nej, jag fick inte vara med för din mamma.
Snuvad igen och fortfarande
Klonen var den ende startande junioren, så höll han sig bara på banan utan att göra sig illa eller krascha cykeln, så var juniormästartiteln hans. Och Amelie behövde inte heller kämpa hårt för att knipa titeln mästarinna, ensam som hon var i damklassen. Kampen på SM i singlespeed stod därför mellan herrarnas mästartitel och DFL. Första heatet gick ut på att när den som ledde hade kört 40 minuter, skulle alla sen köra ett varv till på den tre kilometer långa tekniska banan. Då varken jag eller Klonen hade anledning att vara snabba, tog vi det lugnt, så första varvet tog 41 minuter. Under tiden hann de andra köra tre fyra varv. Kampen var hård i början mellan mig och Mike, flerfaldig DFL. Men han tröttnade väl på att vänta på oss och körde före. Men det fick jag igen i anda heatet.
Andra hetat var en rolig överraskning, startfältet delades in i sex grupper som skulle starta med 30 sekunders mellanrum. De som hade kommit först i första hetat, fick stå i sista startgruppen! Och helt plötsligt upptäckte vi som satsat på DFL och hade kommit sist i första hetat, att vi var stående i första startledet. Vilken taktik skulle jag lägga upp nu tänkte jag? Satsar jag hårt på den avkortade banan och inte släpper förbi någon på de smala stigarna, kan jag ju knipa mästartiteln! När jag hade kommit 200 meter, blev jag omcyklad av andra startgruppen, så den planen föll direkt. Kampen föll istället mellan mig och Thomas, som absolut inte ville ha mig bakom sig. Vi stod länge och trackstandade före mål innan han tröttnade och jag gled över mållinjen som DFL. Trodde vi… Då dök Mike upp med sin plunta i högsta hugg och med ett nöjt flin. Någonstans hade han gömt sig i skogen och inväntat rätt tillfälle. De är sluga de där britterna, konstigt att de behövde hjälp av amerikanarna för 60 år sen.
Återigen snuvad på DFL, och som Mike sade igårkväll på hotellet ”det krävs lång träning”. Får lägga mig i hårdträning inför SSSM09 som blir i Karlstad. Ikväll får jag trösta mig med en snuvig bekantskap. Blir en skön avslutning på helgens flängande.