Blev idag bjuden på lunch. Av Klonen! Inte illa. Han föreslog vad vi skulle äta och så fick det bli. Sen ställde han sig och lagade maten också. Helt utan min inblandning. Förvisso var det jag som fick betala inköpen, men iallafall! Han vet inte att han precis har gjort bort sig. Han kommer nämligen att fortsätta få laga mat. Nu är det slut på pensionatfasonerna.
Kategoriarkiv: familjen
Dagens tonåringar
Redan tagit mig två latte, men vill nu ha en riktig frukost. Men Klonen sover fortfarande. Lovade honom sovmorgon, så jag har inte hjärta att väcka honom.
Men var det så här när jag var ung, att jag sov bort hela förmiddagen? Jag har inget minne av det iallafall. Visst kunde jag sova länge, men så här länge? Det är ju snart dags för lunch, så jag tror jag går in och ger honom en blöt puss. Då lär han vakna, han är ju tonåring och då gillar man inte blöta pussar av pappa.
Ur led är busstiden
Mitt tunnelbanetåg står inne på Slussen, och Klonen ringer.
– Jag är framme nu!
Hoppsan! Expressbussen kom en kvart för tidigt. På fredagar brukar bussen alltid vara mellan en kvart och en halvtimme försenad. Tacka vet jag tåg, de är (för det mesta) exakt i tid. Iallafall inte för tidiga.
Oväntat besök
Klonen pratar väldigt tyst i normala fall, men när jag knappt hör honom i mobiltelefonen förstod jag att något var fel. Det var högtalaren som var kass i mobilen. Så imorse fick jag en ny svart liten sak. När jag gick för att rehabträna, ringde jag Klonen för att testa om jag kunde höra vad han sa. Vilket jag gjorde, och det med besked. För när jag frågade vad han gjorde fick jag svaret ”sitter på bussen på väg till dig”! Skämtar han aprillo? Det var ju inte alls vad vi planerat, det var först nästa helg han skulle komma. Han hade helt enkelt tagit fel fredag.
Tänk om jag inte fick för mig att provringa till honom? Eller om jag rest bort den här helgen? Då hade han stått där på Cityterminalen ensam och övergiven. Något fick mig att ringa det där samtalet, en halvtimma innan han kom. Ska jag bli religiös nu , eller tro på små troll under gatstenarna?
Fixt och färdigt på Södertörn
Vad är det som får över 30 personer att gå upp före sex på en lördagsmorgon för att bege sig till Nynäshamn och sedan cykla 10 mil grusväg tillbaka till Stockholm på enväxlade cyklar?
Jag har ingen aning. Luxationen har återigen satt hinder för min personliga tillfredsställelse då jag inte kunde ställa upp på andra upplagan av Tour de Retard. Så jag och Klonen fick åka i kvastbilen och dricka öl (jag, inte han!), samt hjälpa till vid start och mål vid de olika etapperna.
Kan det vara blandningen av cyklister och cyklar som får oss att göra så här? Det var tjugoåtta cyklister, unga som gamla, män som kvinna, frihjul som fixed, 28 som 26 tums hjul. Internationellt var det, förutom från Stockholm var de från Göteborg, Danmark och Storbritannien. Jag har ingen aning varför vi gör det här.
Kanske det kan vara depåmaten som det bjöds på som lockade alla? Vad sägs om två sorters skinka, salamikorv, brieost, franska, mera öl, vindruvor, tomater, juice osv. Eller kan det vara den blåsiga motvinden? Eller var det efterfesten på M-bargo med tillhörande prisutdelning?
Jag har ingen aning vad det är som får oss att göra det här. Men jag vet att alla hade skitkul, och alla vill göra det igen. Det vill jag också göra. Men nästa år så ska jag vara med och cykla. Så det så!
Inte som andra
– Du är inte riktigt klok, du är inte som andra pappor
Det var orden Klonen yttrade när jag mötte honom vid bussen. Kanske det berodde på att jag bar omkring på en kvast. Det är inte vilken kvast som helst, utan kvasten som satt på kvastbilen på Tour de Retard förra gången, 2005. Den ska imorgon sitta på kvastbilen på andra upplagan av Tour de Retard.
Sökte stöd hos Elin, men hon höll med Klonen att jag är konstig. Är jag konstig bara för att jag gillar att göra saker jag gillar att göra?
Magisk avlösning
Exakt trettiosex timmar senare åkte hon hem. Det var trettiosex timmars orgie i axelpussande. Magiska axelpussar. Och dom hjälper mot värken. De hjälper mot det mesta, de där pussarna. Mot smärta, mot tårar, mot saknad, mot tomhet, mot cykelabstinens. De hjälper mot allt, de där magiska pussarna. När hon är nära, saknar jag ingenting. Magiskt.
Imorgon är det avlösning, då kommer Klonen. Han har inte varit här på nästan två månader. Tänk om det kunde vara så här jämt, att mina älskade avlöser varandra så jag slipper vara ensam?
En söndagsdröm
Mina söndagar brukar vara fyllda av tomhet. Det brukar vara dagen då man skiljs åt. Dagen då jag ska åka ifrån någon jag älskar eller dagen då någon jag älskar ska åka ifrån mig. Det är tungt, mycket tungt på söndagskvällarna. Därför avskyr jag söndagar.
Men jag har en söndagsdröm. En dröm om hur söndagarna skulle kunna börja på ett trevligare sätt. Och det är att få kaffe på sängen!
Elin lärde sig snabbt hur man gör en dubbel espresso i min espressomaskin. Så det bådar gott. Klonen behöver öva lite mer, så det kanske kommer där med. Men det hjälper inte, det kommer nog ändå alltid att bara vara en dröm. För det mesta vaknar jag ensam, ingen annan är här. Och då är det svårt att få kaffe på sängen. Men när någon väl är här, är det ingen som vaknar före mig. Jag vaknar långt före den andre. Så det lär stanna vid en dröm.
Frågan är alltså hur jag ska kunna få någon att vakna före mig, eller hur jag ska kunna ligga kvar i sängen några timmar och låtsas sova, för att kunna få kaffe på sängen?
Avprickat och klart
När vi var i Paris för sex år sen, fanns det bara två spårvägslinjer. Men T1 var avstängd, så det blev bara diggning av linje T2. Nu har RATP öppnat två linjer till. Linje T3 går i en boulevard i södra Paris och ersätter ringlinjebuss PC1. Samt linje T4 som går på en gammal järnväg i österförort. I måndags åkte vi T3 följt av T2 och i onsdags T1, men den var tråkig. Det är många som ska åka med T1, så hållplatsuppehållen blir mordiskt långa och sega. Linje T3 var både vacker och geschwindt. Åkandes på linje T4 utbrister Klonen:
– Nu har gjort allt vi skulle göra!
Det vi gjort är besökt Effeltornet, Montmartre, Triumfbågen, köpt souvernirer och absint, ätit crêpes, druckit espresso, åkt massa metro och de fyra spårvägslinjerna samt mycket mer.
– Avprickat och klart, vi drar till flygplatsen och flyger hem.
Favorit i repris i Paris
Vi har alla våra favoriter, sådana vi återkommer till vid tillfälle. När vi var i Paris för sex år sen, var vi två gånger på Le Sarah Bernard vid Châtele. Redan idag är vi här för andra gången. Tidigare idag tog jag en dubbel espresso och Klonen en cappuchino med en enorm gräddtopp! Nu är vi här för att äta. Mitt i rusningen. Kyparen jäktar runt och känner inte igen oss förrän vi beställer kaffet. Nu är han bara korrekt, förut skämtsam och glad. Klonen filosoferar:
– Jag gillar Paris, de är så vänliga här