Kategoriarkiv: familjen

Bokslut över ett kaotiskt år

Inför årets sista skälvande timmar ska jag försöka göra ett bokslut. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att året helt enkelt varit ett turbulent år, med mycket varierat resultat i många saker. Har upplevt året lätt kaotiskt så jag redogör de viktigaste händelserna på samma sätt, utan inbördes ordning varken kronologiskt eller känslomässigt. Bara som det dyker upp i skallen.

Under 2007 träffade jag en underbar kvinna som var fantastisk på många sätt och viss – tyvärr sket det sig av många olika orsaker. Klonen och jag åkte äntligen till Paris där regnet vräkte ned i stort sett varje dag. Axeln luxerade med lång rehab till följd, som ännu idag inte är helt återställd. Har äntligen tagit tag i min personlighet, och arbetet går utmärkt framåt. Köpte ny ram och byggde mig en riktig singlespeed som är underbar att cykla på.

Saker jag lärt mig under 2007 är att våga! Våga känna, våga att våga mer. Lärt mig att inte köpa ny säng två dagar före en luxation. Cykla inte hemifrån med obäddad säng om du tänker komma hem mitt i natten efter 8 timmar på akuten halvhög på morfin.

Vad jag önskar mig till 2008 är det mest banala man kan önska sig. Det är god hälsa, att få vara frisk helt enkelt. Vill slippa både fysisk och själslig rehab. Iallafall inte samtidigt, det sliter på sömnkvaliten att ha ont i både kropp och själ samtidigt.

Vill här tacka alla vänner av alla dess slag, internetvänner och ”riktiga” vänner, och önska er ett gott 2008. Tack för allt stöd under mitt kaotiska år!

Springa in i väggen

Gå in i väggen har helt plötsligt fått en ny innebörd. I somras fick jag erfara den mer vedertagna versionen. Inte personligen, men jag blev den som fick ta hand om väggspringaren, med tveksamt resultat. Igår fick jag lära mig en ny variant.

Så här är det. På något sätt känner jag av hur Klonen mår, och ringer när något hänt. I onsdags var det dags igen. Fick beskedet av modern att det hänt en olycka på gympan och han var på akuten för att röntga armbågen. På kvällen ringde Klonen och berättade att armbågen var svullen och att han var öm på svanskotan så han hade svårt att sitta. Men inte värre än att han på fredagen kunde sitta på bussen i fyra timmar för att komma upp till mig.

Väl framme i Stockholm fick jag den detaljerade och något luddiga förklaringen. Gympaskorna hade varit hala så han hade halkat till i en lek på gympan och sprungit in i väggen med armbågen och sedan fallit på svanskotan. Han gnällde ingenting för att han hade ont, han var bara lite sur för att som han sa ”jag hade vunnit om jag inte hade halkat.”

Grattis eller vadå?

Klonen ringde imorse och önskade mig grattis på Fars dag. Mycket vänligt att han kommer ihåg sin pappa, så jag tackade förstås. Sen var det min tur att ringa min pappa. Men tvekade lite. Säger man verkligen ”grattis på fars dag”? Låter som far fyller år eller att han utfört en bedrift, som att erhålla Nobelpriset. Jo, han har ju avlat fram mig, det är ju en form av bedrift. Men ändå. Grattis?

Hackade dagar utan rytm

Så var det måndag igen efter en veckas höstlov med Klonen. Visst var det skönt att få rå om honom i en hel vecka. Men jag tycker inte jag varit annat än ledig senaste halvåret. Känns inte som jag riktigt kommit igång efter semestern i juli. Tiden har varit så upphackat av flera orsaker. Mest på grund av axelluxationen i somras, som gjorde att jag först var sjukskriven i två veckor. Sen blev dagarna så upphackade när jag rehabtränade flera gånger om dagen. Fick ingen vardagsrytm alls.

Antalet cykeldagar under sommaren kan jag räkna på ena handens fingrar. Mest beroende på att jag inte ens fick cykla till jobbet utan tog tunnelbanan. När jag väl började cykla i början av oktober och känslan av vardag och rytm infann sig, så kom då höstlovet. Och nu är det bara två månader kvar till jul. Det är kul med jul, men jag vill känna att jag kommer igång med vardagsrutinerna igen. Cykla oftare, inte bara till jobbet. Styrketräna hela kroppen, inte bara axelrehab. Göra matlådor för varje dag, inte äta lunch ute. Ja, göra allt det där vanliga vardagslunket mer och oftare. Komma in i rytmen igen.

Vill inte ha sex

Det är trångt i mitt vardagsrum!

Vågar inte ha någon cykel i förrådet, så alla står uppe i lägenheten. Fem cyklar i en liten tvåa blir trångt. Vanligtvis brukar de stå lite utspridda här och där. I badkaret, i hallen, upphängd i köket, eller i vardagsrummet. Jag har förvisso en balkong, men bor högst upp och balkongen saknar tak. En cykel därute lär inte bli långlivad. Igår föste Klonen ihop alla i ett hörn, och det är då jag inser att det inte får plats en sjätte cykel. Jag vill helt enkelt inte ha sex cyklar. Det går inte, det får inte plats.

Inget paradis idag

En tur på Sörmlandsledens femte etapp till Paradiset var proklamerat på Happymtb. Men när jag kikade ut imorse så var marken täckt av lappmögel och det ösregnade. Känner inte för att leka Bambi på hala hällar idag. Så det får bli en innedag idag. Tyckte annars att en tur till Paradiset på Alla helgons dag skulle passa efter att varit i Hell-singfors för två dagar sen.

Svensk språkförbistring

Ta seden dit man kommer, anser jag är en bra levnadsregel. Den försöker jag leva efter. Så gott det går. I somras gick det sämre när vi var i Paris, för jag kan ingen franska. Och inte begär jag att fransmännen ska kunna svenska, så det fick bli engelska. Och det fungerade förvånansvärt bra, kunde den man frågade inte engelska, skickade de fram någon som kunde. Så det var aldrig några problem någonstans att göra sig förstådd. Det tog bara lite längre tid och så fick man ha god portion fantasi. Vill man så kan man förstå. Så enkelt är det.

Fram till för ungefär tvåhundra år sen, var Finland en del av Sverige i över femhundra år. Inte tillhörde, utan var just en del, såsom Svealand är en del av Sverige. Fortfarande lär sig finnarna svenska i skolan och många kommuner är officiellt tvåspråkiga. Vilket märks på alla skyltar i dessa kommuner, som är på två språk. Svenska ska alltså i teorin vara gångbart i Helsingfors. Trodde jag.

Vi var inne på (svenska) Stadium och skulle fråga om en hockytröja Klonen ville ha. Ställde min fråga på svenska (såklart) till en kille och en tjej, och båda svarade på engelska. Eller rättare sagt, på bräkig amerikanska. Stôni som jag är, fortsatte jag prata på svenska. Och personalen fortsatte bräka på amerikanska. Uppenbarligen förstod de mig, men vägrade tala svenska.

Efter ett tag i samtalet, började jag le, tyckte det hela var tragikomiskt. Här är vi i Östra Sverige och får svar på engelska av folk som uppenbarligen kan svenska. Har anglofieringen gått så långt att man ska få svar på amerikanska i Sverige?