Nu kom det ett sånt där samtal igen som jag bävat för. Det var inte pappa som ringde, det var hans fru. Och hon ringer bara när pappa ligger på sjukhus. Han lever, men är isolerad och de vet inte riktigt vad det är. Det kan vara så enkelt som en tuff vinterkräksjuka eller i värsta fall en infarkt. Igen. Vilken i ordningen vet jag inte, jag har tappat räkningen. Till slut kommer det att bli den sista, och då vill inte jag vara med längre.
Finns inga bra tröstande ord i det här läget.
Jag håller tummarna för att det inte är något allvarligt.