Efter två veckors hemmavarande kom jag helt ur rutinerna. Packade inte väskan kvällen före som brukligt, utan gjorde det imorse. Och så blev det som det blev. Det märktes dock inte förrän jag kom till gymmet. Gymkortet har jag tidigare tappat bort, så jag fick stå där vid receptionen med skammen och rabbla personnummer. När jag skulle låsa skåpet saknade jag hänglåset, ut igen till receptionen för en ny skamomgång och låna ett hänglås. Tio kronor ville de ha för lånet, och då upptäckte jag att jag glömt plånkan hemma. Så jag fick be om anstånd av den åtråvärda guldpengen. Men lugn, det är inte slut där. När jag väl började byta om, hade jag inga strumpor med mig. Fick välja mellan att vara strumplös i gympadojorna (äckligt) eller återanvända strumporna jag nyss cyklat i (lika äckligt).

När jag kom hem trodde jag det var slut på eländet. Inte då. När jag skulle betala på Ica kom jag på att kortet låg kvar hemma. Bara att kuta hem och hämta det och tillbaka.

Kontentan och sensmoralen av denna dag är att inte vara sjuk. Inte var inte hemma två veckor. Utan fortsätt jobba och träna så kommer allt annat att fungera per automatik. Nu bävar jag för mina tre veckors semester i juli…