Nu ska jag inte moralisera över hur andra klär sig. De får ha precis på sig vad dom vill. Men jag tar mig friheten att ha en åsikt om klädstilar. Det skulle aldrig falla mig in att säga det direkt till någon, men här i min blogg är det just en av livets alla betraktelser. Och det är att det ser fånigt ut, ja rent av barnsligt ut! Det är de där långa kortbyxorna, eller är det korta långbyxor? Dom där som slutar nere vid vaderna. Lite halvdant sådär.
Det ser ut som de vuxit en decimeter över sommarlovet och mamma inte hunnit köpa nya långbyxor innan skolstarten, så byxbenen är en decimeter för korta. Eller som att de inte kunde bestämma sig på morgonen; ”ska jag ha kortbyxor… näe, jag tar långbyxor… näe, jag tar dom där fåniga jag-ser-ut-som-jag-växt-ur-dom-byxorna”. På ett barn kan det se lustigt ut, men på en vuxen ser det bara fånigt ut. Det riktigt lyser beslutsångest om dom.
Antingen eller, inga halvmesyrer. Antingen ska det vara kortbyxor eller långbyxor. Annars hamnar vi bara i ett limbo, ett tillstånd mellan himmel och helvete. De har gjort sitt val, att leva i limbo. Jag är vuxen nog att bestämma mig. Jag väljer himlen!
nejdå, det handlar inte om himmel eller helvete.. det handlar bara om att du börjar bli gammal.
Så ju äldre jag blir, ju kortare byxor har jag? Då har jag väl stringtrosa vid pensionsåldern.
Tjackade inte du ett par 3/4 messengerbyxor från det där ullföretaget i staterna?? ;o)
Då är längden på modebyxorna 9/10 eller nåt sånt.