Vid Gamla stan började det glappa när jag trampade och trodde först det var dags att spänna kedjan. Men det blev värre, och redan på Vasabron stannade jag och tittade. Jisses! Höger vevlagerkopp hade gängat upp sig cirka fem millimeter! Inte konstigt vevarmarna glappade i sidled. Trampade i lugnt tempo till jobbet och påbörjade fulmeckandet efter jag fått i mig gröt och kaffe. Även om jag har en del bra-å-ha-verktyg med mig, så släpar jag inte runt med varken vevarmsavtagare eller vevlagerkoppsnyckel. Fick istället fulmeka med en mejsel och en hammare, med vilka jag bankade sakta och försiktigt på höger vevlagerkopp, så den gängade in sig. Det var flera varv, vid fem tappade jag räkningen. Tur jag inte hade så långt kvar till jobbet, annars hade det väl gängat upp sig helt.

Det hela är egendomligt, höger vevlagerkopp är normalgängad, den borde alltså dras åt när jag trampar. Inte som på vänstersidan som också är högergängat men som gängar upp sig när jag trampar. Jaja, franskgängade vevlager är inte optimalt, dessutom väldigt svåra att få tag på numera. Det gick åt en del Loctite, men nu sitter vänstersidan som det ska utan att gänga upp sig. Kunde aldrig drömma om att högersidan skulle gänga upp sig. Men så är det väl med 30-åriga cyklar, de lever sitt eget lilla liv. Även om vevlagren byttes förra året. Det blir en lugn och stilla hemfärd utan en enda skidning, får handbromsa mig fram genom livet. Som en handtralla, bara substitut för riktiga saker.