Det är alltid skönare efteråt när det är över. Då jag kan säga till mig själv ”det var väl inte så farligt”. Och det är det nästan aldrig, inte så farligt. Men det är före, när jag gruvar mig som det är värst. Hur ska den andre ta det, tänk om hen missförstår mig och blir sårad, trots att det inte är mina intentioner? Även om jag tänkt igenom vad jag ska säga, så blir det aldrig sagt så ändå. Det blir inte alls som jag tänkt mig, det blir på ett helt annat sätt. Det brukar alltid bli bra i slutändan ändå, oavsett hur det gick under tiden. Det känns helt enkelt skönt att få det sagt och gjort.