Det är lätt att glömma bort sjukdomen Alzheimers. De som är drabbade gör inte så mycket väsen av sig. Mor är medveten om sin sjukdom och förbannar den, är riktigt arg på den.
Samtalet jag ringer för att önska henne en god jul får en lite kuslig vändning. Mitt i vårt samtal tror hon att jag, hennes son är hennes barnbarn. Hon hinner under samtalets gång glömma bort vem hon pratar med. Hon glömmer bort att hon har en son, vilket jag fick erfara när jag fyllde år och hon inte hörde av sig alls.
Mitt i vårt samtal frågar hon vad jag ska bli när jag blir stor. Jag kommer av mig helt och det tar en stund innan jag finner mig. Men osäker som jag är ställer jag kontrollfrågan vad hon menar, ”ja” fortsätter hon ”vad ska du göra när du slutar skolan” frågar hon. Då förstår jag, ”jag är ju stor” svarar jag. ”Är du?!” utbrister hon förvånat, ”hur gammal är du då?”. Jag svarar förtvivlat ”mamma, jag är 45”… det blir alldeles tyst såjag fortsätter ”mamma, det är jag, din son du pratar med”. Snabbt utbrister hon ”du hör vad jävligt det här är”.
Hon avslutar vårt samtal med en rörd stämma, ”snälla, kan du inte skicka mig ett brev och berätta att du ringde mig, jag hinner glömma bort det innan jag är tillbaka till tv:n och mitt anteckningsblock?”. Hon skriver nämligen upp allt hon gjort eller ska göra.
Det är för jävligt, det är tragiskt, det är sorgligt, men tyvärr är det inget jag kan göra än att vara förstående och inte klaga på hennes glömska eller att hon upprepar sig. Hon rår ju inte för det.
Fy fan…. Det är nog lätt att bli frustrerad men som du skriver kan du ju inte bli irriterad på henne, hon är ju sjuk.
Hoppas aldrig att farsan råkar ut för det där.
Undrar vad som är värst/bäst; att hon är medveten om det, eller om hon vore så glömsk att hon inte förstår…
Usch, jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste kännas. Det är visserligen korttidsminnet som det är kärvt med mest har jag för mig när det gäller Alzeimers, men det måste ändå kännas som att alla ”gamla minnen” försvinner lite…
De gamla minnena verkar finnas kvar. Med mormor var det det enda som fanns till slut, hon var tillbaka till barndomen… usch, sånt där är ju ärftligt. Mormor, mamma och sen…
Ja, de brukar ju göra det, gå tillbaka till barndomen…
Men kaffe och hjärngympa förebygger faktiskt. Du dricker ju minst en kopp varje dag och håller igång hjärnan, så försök att inte oroa dig. Och vissa sjukdomar är ju bara ärftliga om man har samma kön, men vet inte hur det är med Ahlzeimers…
Dricker fem sex koppar om dan. Hjärngympa är jag dålig på nuförtiden, kanske borde börja med korsord? Men det är väl gubbvarning på det.
Äsch, korsord, soduko, matematiska knep… Det är väl skitbra!? Tänk va löjligt om du får Alzeimers om du inte gjort detta, då får du säga så här ”Nej, jag ville inte verka gubbig så jag struntade i korsorden…”. Det är ju ännu värre.
Bra, då löser vi korsord ikväll, du och jag.
Min mormor var över 90 innan hon drabbades av demenssjukdom och den var ändå rätt mild jämfört med många andras. Trots det är 7 år rätt länge att leva med sjukdomen.
Värre är det med svärmor, hon är snart 67 och smärtsamt medveten om problemen som tyvärr är snabbt eskalerande. Det tog rejält fart förra hösten då svärfar gick bort.