Kamerans batteri var laddat, minneskortet trimmat, objektiven putsade och jag var klädd för glädje. Men den infann sig aldrig. Skridskoprinsessan skulle provåka sina nya långfärdsskridskor på idrottsplatsen närstädes, och trots vinglig färd så vurpade hon aldrig! Inte ett enda trill på rumpan. Efter en timme ville jag gå hem, besviken och lurad på äkta skadeglädje. Hur kul är det att stå och titta på när någon medvetet låter bli att ramla? Usch och fy.
Hahaha! Ja, det är inte lätt att jämt vara bäst… [flinar]
Ok, idag kan du få tro det.