Är det alltid rätt när det är lätt eller att göra det lätt för sig? Tja, varför inte. Varför ska vi behöva stå ut med att stånga oss blodiga eller kämpa oss trötta? Det handlar om att leva, älska, njuta och må bra! Eller hur? Så självklart väljer vi den lätta vägen när allt flyter på utan några större ansträngningar.
Men är det moraliskt rätt att alltid välja den lätta vägen? Är det rätt att bara apatiskt stå och se på när någon har ont? Att inte ställa upp och hjälpa, stötta och vårda någon som behöver tröst, stöd eller hjälp?
Vilken värld är det vi vill leva i egentligen? Vill vi leva i en värld där vi bara egoistiskt tänker på oss själva, för att vi vill leva på det enkla och lätta sättet? Där vi struntar i hur andra mår?
Nej, sådan värld vill iallafall inte jag leva i. Jag vill leva i en värld där vi ställer upp och hjälper varandra när någon behöver tröst, stöd eller hjälp. Där vi bryr oss om hur andra mår. Det är inte lätt, det ska jag erkänna. Ibland känns det som jag inte räcker till, men jag försöker iallfall. Jag gör så gott jag kan för att ställa upp, trösta, stötta och hjälpa när andra har det svårt. Jag ger inte upp, aldrig någonsin!
Det är en god tanke, att finnas där för folk.
Men ibland kan man hjälpa och trösta folk i evighet utan att dom vill/kan/ids ta emot hjälpen. Då brukar jag ge upp.
Nej, vi kan ju inte tvinga oss på folk. Men ibland kan de vara så ledsna eller nere, att de inte vet sitt eget bästa.
Mentalt sett ger jag inte upp, jag fortsätter tänka på och känna med de som behöver hjälp, även om jag praktiskt inte får det.
Fast du vet ju kanske inte heller deras bästa… man vet ju aldrig sitt eget bästa när man är nere men det är dödsirriterande med hjälp just då. Det sköna är att veta att det finns folk när man känner sig mottagligt!
Men en annan sak, hittade något för dig:
http://blogg.passagen.se/thomgran/entry/en_cykel_nyhet1
Nej, självklart kan jag inte veta vad som är bäst för den andre om denne inte säger nåt. Jag försöker sätta mig in i personens situation och sinnesstämmning och känna efter vad jag hade velat ha för hjälp i samma situation; är det bra för mig, är det säkert bra för andra med.
Men säger den andre ifrån vad den vill ha, typ ”krama mig” så är det väl knappast någon tvekan om vad jag ska göra för att hjälpa den andre. Eller hur?
Man kan inte alltid utgå från sig själv och dom erfarenheter man har. Dina behov speglar kanske inte den andres behov.
Folk har försökt trösta mig på sätt som dom säkert skulle vilja bli tröstade på men det funkar inte alls på mig men jag förstår att tanke/handligen kommer av vänlighet. Men när jag är deppad så stör det mig mer än det ger.
Men även deppade människor måste vara tydliga med vad dom behöver och inte och sedan faktiskt stå för sitt val. Man ska inte curliga deppade i all evighet – dom har ett val dom med.
Inte är det lätt inte. Om jag inte vet vad den andre behöver, och jag inte ska utgå från mig själv, vad ska jag då göra?
Att trösta och ge stöd är egentligen inte så himla svårt, ganska universellt. I grunden räcker det att finnas där, att lyssna, vara lyhörd, att vara närvarande. Det kommer vi långt med.