Det tar emot att vakna, stiga upp, sätta på espressomaskinen, läsa tidningen och dricka kaffe. Det tar emot att klä på mig, cykla till jobbet, äta gröt och försöka jobba. Det tar emot att cykla hem, träna och kliva över dörren till ett tomt hem. Det tar emot att pyssla, äta och lägga mig. Det tar emot att somna.
Det tar emot att leva just nu.
Man måste ju vara en bit ner för att sen få uppleva toppen.
Jo, så är det. Men jag har alltid varit dålig på uppförsbackar, mer backträning behöv mao.
Jag tror att det är ett virus. Jag är nog smittad jag med.
Finns det någon bot? jag gissar på mer närhet…
Tja, jag är ju inte ensam men det är jävligt ensamt.
Ensam i tvåsamheten låter inte bra…
Då är jag helt övertygad om att det är en sjukdom, som dessutom verkar jobbigt smittsam.
Shit, menar du att jag inte bara är förkyld?
Vet inte hur du har det, men antibiotika hjälper nog inte mot depression.