Har gjort massa taktiska fel den här veckan. Borde cyklat i onsdags men då hade jag ont i huvudet. Så det blev torsdag. Därmed tog jag vilodag på fredagen. Och lördagen var det dumt att träna, då jag tänkte ställa upp på Roslagsvåren idag. Kloka Johanna tyckte det var dumt att cykla i spöregn, ösregn, åskregn och spyregn och riskera bli sjuk bara några veckor före Vätternrundan. Cykla 13 mil blöt och i kyla är som gjort för att bli sjuk.

Vi struntade därför i Roslagsvåren och avvaktade. Vid 12 tittade solen fram, och påklädda och taggade var vi redo att ge oss ut. Jag kom till Skogskyrkogården innan himlen öppnades, och hon kom från sitt håll till Odenplan. Sittande hemma på varsin sida om stan med full cykelmundering väntade vi. Vid fyra blev jag för hungrig, hade bara ätit frukost vid sex. Efter den sena lunchen rann all vilja att cykla av mig. Hela dagen hade gått åt till väntan. Och väntan gör mig frustrerad! Avskyr att vänta. Jag vill göra saker spontant och nu!

Hade jag vetat det här, hade jag iallafall gett mig ut och cyklat igår när det var så fint väder. Detvar kalr himmel och säkert 24 grader. Ännu ett förlorat träningspass. En förlorad träning kan aldrig tas igen. Förra helgen gick det bort minst två pass då jag var i Malmköping och kommande helg är jag sex dagar i Helsingborg hos fröken Mumsig. Trevligt i och för sig. Men på dessa tre veckor kommer det bara blivit fem träningspass, mot planerade åtta till tio! Om en vecka har jag alltså förlorat tre till fem träningspass som jag aldrig kan ta igen.

Nu är jag frustrerad och stressad. Jag tar allvarligt på det här. Mycket allvarligt. Det handlar inte om att jag ska cykla Vätternrundans 30 mil. Det handlar om att jag ska cykla runt sjön under 11 timmar. Vårt rullsnitt ska ligga över 29 km/h i elva timmar. Det är inte att leka med! Och då måste jag få träna mina tre till fyra pass per vecka!

Sitter här och är stressad och frustrerad. För att jag får cykla för lite. För att jag längtat och väntat i en månad på att få träffa Sara. Tolamåd är inte min starka sida, jag kan inte ens stava till det! Och när jag är stressad och frustrerad är jag inte rolig att umgås med. Har därför stänkt av mobilen och andra möjligheter att kontakta mig. Risken är för stor att min frustration kommer gå ut över nästa som hör av sig. Nu tar jag en whisky till för att lugna ner mig. Skål!