Det var kallat till träning med Fredrikshofs sub11-grupp för att vi skulle få känna på varandra inför Vätternrundan. Det kändes riktigt bra, solen sken och motvinden var inte allt för grym. Lite ovan att cykla i klunga. Av diverse olika skäl, har det har det bara blivit en enda gruppträning för mig iår. Inte bra, men det gick bra.

Det var några starka i gruppen som inte skulle köra i vår subb11-grupp på Vättern, som hade svårt att respektera det stipulerade snittet på 30. De spurtade i varenda backe, så många av oss drog onödigt på oss mjölksyra. Efter Gnesta tog det ut sin rätt. De första 14 milen fram till Gnesta snittade vi runt 29-30 km/h, men de sista 6 milen efter Gnesta låg snittet bara runt 26. Stundtals låg vi och matade runt 35-40 km/h och det var inte problem alls för mig. Utan det var det där med uppförsbackarna. Det gäller att hålla igen i uppförsbackarna, så vi inte drar på oss mjölksyra i onödan, för då sjunker maxhastigheten och snitthastigheten rejält för resten av rundan. Ledaren var på de starka flera gånger, men det är svårt att vara stark och snabb och hålla igen. Förty är det fruktansvärt onödigt. Ledaren poängterade det efteråt.

Lunchen intogs i Sillekrog, där de bara hade en micro att värma lasagnen till 15 hungriga cyklister. Och ändå var lasagnen bara halvljummen. Typisk sunkig vägkrog utefter E4:an. I Gnesta var fiket stängt! Men ägaren var där och satte på kaffet och sålde gårdagens utmärkta wienerbröd som vi intog på bakgårdens fina lilla park.

Nu är frågan, orkar jag hålla detta tempot i 30 mil? Jag orkar hålla det i 20 mil, om vi bara håller igen i uppförsbackarna. Det planeras en ny chans nästa söndag. Då fan får de hålla igen i backarna, jag vill inte cykla i flera timmar med gnagande mjölsyra.