Människan är en makalös manick. Vi behöver inte tänka på att utföra de mest basala saker som att andas, blinka med ögonen och så vidare. Det sker automatiskt. När vi väl lärt oss förmågan att gå, behöver vi inte heller tänka på hur det går till. Som att sätta fram den ena foten framför den andra och sen lyfta den bakre foten och flytta fram den. Det sköter kroppen själv utan att vi behöver tänka på det. Samma sak med att cykla, jag behöver inte tänka ”sväng” det gör jag ändå bara sådär. Det är mitt undermedvetna tänkande som sköter det där.
Det här fungerar ju för en frisk människa, men tyvärr inte för de med någon nervsjukdom eller något handikapp. De måste hela tiden tänka på hur de ska göra saker som för oss sker automatiskt. De måste exempelvis tänka på att lyfta den ned foten och flytta fram den för att gå. De använder då sitt medvetna tänkande för att kompensera en undermedveten brist.
Hundar har svårt att dölja sina känslor. En glad hund viftar på sin svans och vi vet alla att det betyder att den är glad. Med en hund som reser ragg, visar tänder och morrar, vet vi instinktivt att den är arg, rädd eller utgör ett hot. Det är något som sitter i vår ryggmärg att tolka kroppsspråket så. Samma gör vi med våra medmänniskor. Vi tolkar in andras kroppsspråk utan att vi tänker på det. Vi blir därför omedvetet påverkade av hur andra rör sig, står eller var de gör av sina händer. Vi blir glada och varma av att se hur någon blir glad av att se oss, för då känner vi oss omtyckta. Vi känner oss accepterade när någon nära närmar sig oss, och vi går instinktivt den andra till mötes. Men den som inte blir glad av att se någon annan, utan ger ett buttert intryck, ger signalen att denne inte blir glad av att se oss. Den som tar ett steg bakåt när vi tar ett steg fram, ger signalen ”kom inte närmare, jag vill inte vara nära dig”. Den som döljer sina händer kommer inte i fred, vi tolkar som att denne kan ha ett vapen i sina händer. Vi tolkar den andres kroppsspråk helt enkelt som ogillande.
Vilka signaler vi skickar ut med vårt kroppsspråk tänker vi inte alltid på. Vissa har det naturligt och behöver inte tänka på det. Andra måste tänka på vad de säger och hur de rör sig för att det inte ska uppfattas fel. De kanske har någon nervsjukdom eller något handikapp som gör att de inte kan visa sina känslor utan medvetet tänkande? De kanske inte kan visa känslor hur mycket de än anstränger sig och försöker tänka på vad de säger och gör? Men hav tröst, det går att träna upp! Kan den som är helt utan armar och ben byta häftklamrar i en häftapparat eller blogga med en iPhone, då kan alla träna upp sitt kroppsspråk! Försök bli glad när du ser någon du tycker om. Ta ett steg fram och våga närma dig dina nära och kära. Våga ta på andra och omfamna dom mjukt och fint. Då utstrålar du positiva signaler och omgivningen känner sig bekräftade och omtyckta.
Våga visa vad du känner helt enkelt. Hur svårt kan det vara? Finns bara viljan till förändring och utveckling, så är allt möjligt. Men finns inte vilja… ja då är det kört.
Du kanske kan hålla kurs för mannen jag delar mitt liv med.