– Den har ju bromsar, sa hon uttrycksfullt.
– Det är ingen fixed, svarade jag.
Hann upp Simona på Johanneshovsbron och lade mig brevid. Var ett tag sen jag pratade med henne. Brukar se henne svischa förbi på stan då och då.
Hon beundrade min singlespeed, en gammal Peugeoträcer från 1980. Tror jag, hittade en sajt om hur man fick fram årsmodellen från ramnumret. Köpte cykeln förra året och tog bort växlarna. GurraG ekrade om bakhjulet så jag erhöll en rak och superfin kedjelinje. Bak blev det 20 tänder och fram är det nu 50 efter en del experimenterande. Styret är nu ett avsågat uppochnervänt bockstyre med begagnade bromshandtag som jag rotade fram hos Gamla Stans Cykel. Styrlindan är brandgultsvart tigermönstrat och valdes av E. Cykeln är krönt av en begagnad Brookssadel, bland den skönaste sadeln jag har! PX-10:an som modellen heter, har jag som pendlarhoj, den vågar jag ställa ifrån mig på stan.
Men det var det där med bromsarna. Stefan/Scand var på mig igen i torsdags på Mästerkatten. När han kom ikapp mig flåsande vid rödljusen tyckte han jag också skulle gå över till den andra sidan. Att börja köra fixed. Men jag är för feg. Eller för lat, vill kunna frihjula ibland. Ska väl våga någongång. Kanske.
– Riktigt fin, gratulerar, sa Simona, gjorde honnör och svängde ned mot kolerakyrkogården.
Tänk på knäna. Jag tror inte att det är helt utan problem att börja med att köra fixed vid mogen ålder.
Men man kan ju i allafall pröva.
Fixie känns ju livsfarligt och som Markus sa, tänk på knäna. Jag har visserligen taskiga knän men har aldrig haft känningar när jag cyklar SS, speciellt i skogen men det tror jag beror på att jag står mest hela tiden.