I fyra dagar har vi nu umgåtts, mer eller mindre hela tiden. Förutom några timmar igår och idag då jag skrapat färg och målat en hållplatskur. Imorgon åker hon för att mönstra på i Dublin och blir borta i sex veckor. Undrar vad jag kommer att känna under den tiden. Sakna henne kommer jag göra, men hur mycket? Galet mycket, sjukligt mycket eller bara? Det återstår att känna.

De här fyra dagarna har iallafall varit underbara med mycket skratt och glädje. Tyvärr har vi känt oss lite påpassliga med 16 barn runt omkring oss hela tiden. Så vi har en längtan efter att få vara bara vi. Vilket vi ska ta igen när hon mönstrar av. Då kommer jag stå där på Arlanda som en matroshora och välkomna min sjöman.