Det var så länge sen så jag har glömt bort hur de var. Och det var väl tur det, för det var inte alls som jag minns att det var. Alltså det där med att gå på stan med tjejen. Det var inte alls tôligt, långtråkigt eller mördande. Det bara var.
Kanske det kan bero på att det var jag som styrde var vi skulle gå utifrån hennes önskemål om typ av affär, för hon hittar inte i Stockholm. Så jag hade en osynlig snitslad bana som vi följde rakt fram utan avsteg. Inte fram och tillbaka hattande förbi samma ställe flera gånger som det blir när kvinnor får styra. En enda gång i varje affär i ett pärlband på löpande band.
En bra lösning hur man får en shoppingrunda att inte bli tråkig; hon bestämmer vad vi ska besöka, och jag bestämmer hur och när.
Det upplägget lät ju lysande. Men kom igen om ett år eller så, när Elin hittar själv. Jag säger lycka till!
Jag vet inte vad jag ska säga faktiskt… Har aldrig upplevt det som ett bekymmer att knata runt med tjejer på stan’. Har iofs. rätt begränsad erfarenhet av det i Stockholm.
Men jag kan sympatisera med min f.d. kollega som var med sin tjej på en butik i köpcentrat Marieberg utanför Örebro. Hon hittade ett plagg hon ville ha men hennes storlek fanns inte, så butiken ringde upp butiken i Örebro centrum och där fanns rätt storlek. Så de åkte dit, men skulle hon ha plagget då? Nä-ej.