Det finns telefonsamtal jag väntar på, men som jag inte vill ha. Igår kom det ett sådant. Men det var lite annorlunda än vad jag räknat med. Det var inte farsans fru som ringde som väntat, utan det var syrran. Vad roligt tänkte jag först, det var länge sen vi pratade med varandra. Men det var inget roligt det hon hade att förmedla. Pappa är på intensiven. Igen. Han hade fått svårt att andas och fick åka ambulans. Han ville inte att vi skulle få veta det, men det blev så ändå när syrran ringde frun igår. Är man 80 år, har haft två hjärtinfarkter, har KOL och käkar femton mediciner, då är man inte frisk. Det är därför jag de senaste tio åren gått och väntat på det där samtalet jag inte vill ha. Men igår kom det.

Elin var snäll och försökte sedan att muntra upp mig via msn, men jag var absolut inte mottaglig för det. Jag var lite chockad så jag missförstod henne. Signalerna gick tyvärr inte fram via msn. Och speciellt inte efter ett sådant telefonsamtal som gör mig rädd. Det blev tyvärr fel.

Det första jag brukar tänka på när jag vaknar, är att hon är vacker, om hon ligger bredvid mig. Eller att jag saknar henne om hon är annorstädes. Men det gjorde jag inte imorse. Jag vaknade helt tom på tankar och känslor. Inte en enda tanke eller en enda känsla. Ingenting alls. Det var helt tomt. Först när jag cyklade till jobbet kom det smygande; rädslan. Jag började bli rädd. Samtidigt är det det här jag väntat på i tio år. Men det hjälper inte. Jag är rädd. Väldigt rädd just nu. Rädd för att bli faderlös.