Det var mer än ett år sen jag sist cyklade med pannlampa. Det har inte blivit så bara. Men ikväll var det dags! Batterierna var laddade, både till pannlampan och den egenbyggda styrlampan. En lampa på styret behöver jag. Med bara pannlampan blir allt så platt, ser inte alls hur höga stenarna och det andra stöket är. Med styrlampan blir skogen tredimensionell igen.

Det är ju som så, att är man skadad någonstans och har ont på nåt ställe på kroppen, så självklart är det alltid den kroppsdelen man slår i först, landar på eller gör sig illa på. Därför var jag faktiskt lite rädd ikväll. Annars så är pannlampscykling alltid lite vanskligt för mig. Mitt taskiga djupseende blir inte direkt bättre av mörker och två koncentrerade ljuskäglor. Så nu tog jag det extra försiktigt, mer försiktigt än i lördags då jag var själv. Vi var flera stycken ikväll, men de fick vänta på långsamma jag flera gånger. Så när vi var på väg upp till Nackamasterna, hoppade jag och tre andra av, och tog lite andra mer lättcyklade stigar tillbaka mot Sicklaskiftet.

Hem kom en lycklig men blöt cyklist. Det var inte för att det den sista timmen regnade, för jag var blöt på insidan. Jag missbedömde temperaturen och hade för mycket kläder på mig. Kortbyxor hade räckt, likaså kunde vindjackan varit kvar hemma. Men inga missöden, lite öm i axeln av släpandet på ocykelbara stigar. Det här gav blodad tand. Nu är batterierna på laddning igen. Det här måste jag göra om! Snart på en stig nära mig.