Ända sedan Olyckan har jag inte vågat cykla själv i skogen. Det sitter i skallen, jag vet. För vad är det som säger att jag ska luxera samma axel en gång till, nu när jag har tränat axlarna och fått större muskler som är starkare än före Olyckan? Men så är det, det sitter i skallen. Det som behövs är terapi. Cykla är bra terapi, sagt och gjort. Drog därför själv ut i skogen idag, någon gång måste jag ju våga. Höll mig i närskogen, kände att jag behövde fräscha upp mitt minne över alla stigar som går kors och tvärs där. Bra att komma ihåg dom som genvägar. Det var förvisso snälla stigar med mest rötter, inga branter eller dropp. Men det räckte för att rädslan skulle minska och egentryggheten öka. Bara fortsätta så här, så vågar jag slappna av mer när jag cyklar i skogen.