Med en kopp kaffe i handen stående under ett partytält förnimmer jag barndomen. De där regniga dagarna när vi satt utanför husvagnen och regnet smattrade på förtältets tak. Vi väntade på att regnet skulle sluta så vi kunde springa ut och leka på gräset. Nu väntar jag på att utforska kungsgravarna. Samma känsla som för trettio år sen, men med ett annat mål med väntan.
Men varför var det mysigare när man var liten och det öste ner? Nu öser det ner här utanför mitt fönster och jag tycker inte ett dugg att det är mysigt.
Jo, om jag hade varit barnfri och fick hångla kanske. 🙂
Inte hånglade väl du som liten?
Njjjjej, det gjorde jag inte. Men nu är det mysigt!