Till slut tröttnade jag och hämtade mobilen och lurarna. För det mesta brukar musiken på gymmet vara en bra monoton blandning, men efter några veckors ändlös vit rapp i slötempo, tyade jag inte längre. För första gången körde jag egomusik när jag tränade, och det blev nya Civil Disobedience med Leæther Strip. Då kan man snacka om upbeat! Garanterat 180 bpm, jämfört med den vita slörappen på typ 20. Och vilken vitamininjektion det blev! Blev superstark i alla övningarna och fick öka tyngderna två tre snäpp. Så här ska jag alltid göra i fortsättningen, absolut inget under 120 bpm.
på SATS söder bestämde man att anpassa musiken till kunderna. Så under dagtid (då jag tränade) spelades klassisk musik.
Vackert, men satans felplacerat när man tänkt träna hårt.
Bytte gym.
Det var före mp3ornas och mobiler med minneskortenns tid.På stenåldern typ. När jag var ung 😉
När du var yngre – heter det.
Klassisk musik i omklädningsrummet är helt ok. Men på gymmet… vad tänkte dom då? Vad tänkte dom med då? Varför tänker inte folk?
Det var ju inte pulsökande precis…
Sömnmedel?