Gammalt djungelordspråk säger att ”Fantomen är hård mot dom hårda”. Jag tror att fantomen även är snäll mot dom snälla. Det är jag också. Men jävlas någon med mig, är dum mot mig eller sårar mig, då viker jag inte undan. Då är jag som fantomen ”hård mot de hårda”, eller kanske mer ”elak mot de elaka”. Jag vägrar helt enkelt att bli trampad på, förlöjligad, förödmjukad eller sårad. Som ett annat djungelordspråk: ”sikta aldrig på Fantomen”. Jag ger helt enkelt igen, jag siktar tillbaka. Tyvärr så sänker jag mig lika lågt som dom dumma, jag sårar jag med. Går över gränser och gör andra ledsna. Det är inte försvarbart, jag vet, jag handlar i affekt. Jag tänker inte i dessa lägen, mina känslor tar över. Och det är jag ledsen för.

Men vafan, jag är ju en man! Jag ska ju tåla skit. Får ju inte ha känslor, inte visa mig sårad, inte reagera. Ska bara se dum ut, vara kåt, glad och tacksam. Dumma dumma jag som glömmer bort det hela tiden. Jag ber alla så hemskt mycket om ursäkt för att jag har känslor och ibland låter mina känslor ta över. Dumma jag.