Det var inte förrän jag kom ut på gatan med cykeln, som jag förstod varför det var så tyst på morgonen. Det är alltid tyst och lugnt i mitt hus på morgonen, men idag var det ovanligt tyst och lugnt, nästan så jag kunde gripa tag i lugnet. För där på trottoaren stod en lång kö av människor som väntade på ersättningsbussen för tunnelbanan. Då förstod jag vad tystnaden berodde på, det var frånvaron av tunnelbanetågen. Tåg som passerar mitt hus var tionde minut i vardera riktningen, men som jag aldrig annars hör, de har alltid funnits där. Men nu när de inte gick, var frånvaron och tystnaden så påtaglig. Vad fort man vänjer sig vid ljud.

Tydligen hade det varit stopp en längre tid och folk verkar ha gett upp att vänta på ersättningsbussarna. På vägen in till stan var det lämmeltåg av promenerande människor. Hela vägen från Sofielundsplan utefter Nynäsvägen och över Skanstullsbron var det promenerande människor. Och de verkade inte lida, de verkade må riktigt gott i den svala morgonluften. Stockholmarnas hälsotal måste slå nya rekord idag, med så många promenadkilometer avverkade på samma morgon. Själv cyklade jag med ett lyckligt leende till stan, helt oberoende av Europas sämsta lokaltrafikföretag.