Det här kommer jag ångra inatt: solskyddskräm är för fjollor. Nio timmar i solen har bättrat på cykelbrännan ännu mer. Bosse-diesel kallade till långtur på 20-mila randoneursturen från Täby. Gruppen var lite ojämn, mest bestående av sub12:are, nybörjare och annat löst folk som jag. Vi blev 20 personer och det är lite för många för ens stabil klunga, särskilt om alla är olika erfarna. Efter första fikastoppet i Rimbo, delade vi upp oss i två grupper. det blev en jämn grupp på åtta personer. Dock var några lite vingliga och vinglade halvmeter i sidled. Sånt gör mig nervös, särskilt när jag ligger bredvid och blir prejad. Det måste vara härligt att vara sådär perfekt att sakna alla fel att det en tillsägelse bara besvaras med ”jag vinglar inte”, trots att vi var flera försökte påpeka det.

Vägen mellan Hallstavik och Uppsala var en skakande upplevelse. Vägen var så i bedrövligt skick att i var många som fick problem i händer och rumpan av vibrationerna efter ett tag. Det är då man gläder sig för det lilla, när det några hundra meter vid en vägkorsning blir slät och fin asfalt. Det hördes många ”åh” i klungan över den korta vilan. Sen började skakningarna igen. Den sista milen in mot Uppsala bjöd på ett härligt vägbygge med slalomåkning, grus och trängsel.

Efter den stabbiga lunchen i Uppsala – kallas det så klockan fyra? – var det dags att ta sig an motvinden. Den var hård och förödande. Så ja, vi tog faktiskt pendeln hem från Märsta. Då slapp vi iallafall att försöka cykla genom Täby. För det vet ju alla, att det är hopplöst cykla igenom Täby.

Tur att Bosse påminde om att ta med Resorb, så jag hann åka in till Apoteket. Men nähä. Det var tvärtomt på hyllorna, all Resorb var slut. Fick köpa apoteket egen variant, funkade väl den med. På Upplandsslätten, som inte alls är slät, rätt backig, var det heta 30 grader. Så det var bra att jag körde med Resorb i vattnet hela tiden.

Har fått ihop 56 mil den här långhelgen. Får väl duga. Dock inte i tempot som jag vill. Det får bli nästa helg det. Bara två veckor kvar…