Måste ha glömt något i Helsingborg. Sex dagars frånvaro från all form av cykling har satt sina spår. Förra veckan kunde jag ensam utan problem stundtals ligga och cykla snabbare än 32 km/h, med ett snitt på över 27 km/h. Men i onsdags hade jag problem att överhuvudtaget orka driva upp till 28 som max. På söndag är det sista chansen att certifiera sig för att få cykla i mastergrupp med Fredrikshof på Vätternrundan. Min ledare i min grupp har utannonserat en tur på söndag på 20-25 mil där vi ska hålla vårt planerade snitt på 30 km/h. Förra veckan hade jag sagt att det är inga problem. Men idag känner jag mig inte lika självsäker. Ska ut på en tur idag, där jag ska maxa järnet och ta det lugnt imorrn lördag. Hoppas att jag därmed kan återfå förra veckans toppform och motivation. För jag har varken ork eller motivation längre…

Det är för mycket känslor som bubbla runt i magen och tankar som snurrar i hjärnan. Var nära sätta mig vid vägkanten i onsdags för att bara gråta och skrika ut min förtvivlan. Jag har helt enkelt tappat all form av motivation till att cykla fort, cykla i grupp eller överhuvudtaget göra nånting alls. Jag vill bara kokonga mig i några veckor tills mina känslor återtagit den normala formen av granit. Bli hård och okänslig och bara ägna mig åt cykling. Det är bara två veckor kvar till Vätternrundan och jag börjar känna en viss form av stress och oro över om jag överhuvudtaget ska klara mig runt de där 30 milen under 11 timmar så som jag mår nu. Fan!