Vad vore livet utan utmaningar, utan att testa lite nya gränser? Trist som ett akvarium. Idag har jag nog överskridit mer än en gräns, men lärde mig tre saker på köpet. Här är dom listade helt utan inbördes ordning:

1. Kör inte tokhård intervallträning på spinning en fredag eftermiddag och sen försöka dig på att köra distanspass på landsväg med en fixie dagen efter. Låren blev hur trötta som helst redan vid Årstaberg.
2. Dreva inte om fixien till ett mindre bakdrev och därmed tyngre utväxling (42/15 = 2,8), utan att första cykla någon vecka efter flera månaders uppehåll med den ursprungliga utväxlingen (42/16 = 2,6). Låren blev hur trötta som helst redan vid Skärholmen.
3. Det är skrämmande hemskt att cykla på stadens cykelbanor när det gömmer sig ett centimetertjockt lager av lösgrus under snön. Inte ens dubbdäck hjälper. Höll på att vurpa flera gånger. På vägbanan där bilarna kör, är det av någon konstig anledning både plogat, grusfritt och snustorrt. Märks att bilen är normen i Sverige.

Dessa erfarenheter erfor jag under dagens uttråkningspsykling ut till Ekerö och hem. Totalt blev det 57 km för mig. De andra lekte varvlopp runt FRA, så de fick säkert ihop några mil till.

Äsch, tar en fjärde erfarenhet när jag är igång. Det är att min stenhårda ostoppade lädersadel från Brooks är hur jävla skön som helst, även med cykelbyxor. Vet av erfarenhet att det går att cykla någon timme med bara vanliga kalsonger (jaja, och byxor förstås… vad trodde ni?) på den sadeln, men med cykelbyxor är det mumma för rôva.

Nu kommer det svåra. Att dra lärdom av dessa erfarenheter så jag inte gör om dom.