Hon säger att jag är som den bror hon aldrig fick. För att vi är så lika, vi tänker likadant och lika fort. Säger vad vi tycker, lika fort. Därför vill hon vara min syster. Och som syskon försöker man hjälpa varandra i trångmål, som med kärleksbekymmer. Tyvärr tillhör hon den typen av kvinnor, som när de kommer för nära och börjar få känslor, blir rädda och drar sig ur. De börjar övertolka allt vad den andre säger och skriver, börjar hitta fel. Allt för att få anledning till att avsluta affären. När de i själva verket innerst inne vill komma ännu närmare. Men de vågar inte, för de är rädda att komma nära och därmed bli sårbara. Det enda de gör, är att göra sig själva illa och därmed uppfyller de sin egen profetia. De blir sårbara i sin ensamhet. Därför sa jag till min nya syster att hon skulle ringa upp sin dejt och säg att hon vill fortsätta att träffas och se vad som händer. Utan att tänka för mycket, utan bara följa med och låta känslorna styra. Det gjorde hon. Hurra söstra mi! Tyvärr ser jag ett liknande beteende hos annan person som jag håller väldigt mycket av, vilket drabbar oss båda.