Klockan åtta stod över 60 förväntansfulla cyklister på torget i Alingsås, redo för mer än 11 mil grusvägscykling ned till Göteborg. Trodde jag. Att det skulle vara kallt på morgonen visste jag, men inte sex grader. Det bet bra skönt i benen, för några knävärmare hade jag inte alls tänkt på att ta med mig, så jag fick värma mig med den medhavda whiskypluntan. En klunk för varje knä satt fint, sen värmde solen resten av dagen från en klar himmel.

Första etappen satte nivån direkt, där en glad överraskning väntade i form av grov makadam och meterstora sprängstenar. Det hade ingen räknat med, inte ens tävlingsledningen då det hade hamnat där igår. Men jag kände ändå att jag hade missuppfattat hela upplägget, banan var mer som en xc-långloppsbana än en landsvägstävling som förr i tiden. Stålräcer med smala däck kändes inte alltid optimalt på smala rotiga stigar.

Efter cirka sju åtta timmar var jag så trött och slut i kroppen att jag glömde bort att jag egentigen inte orkade, att jag egentligen inte var tränad för det här. Trampade på av ren jävla stônighet, och det var där i trötthetsdimman som jag såg den andra sidan av den berömda Göteborgshumorn; galghumorn. Genast blev det lättare att cykla med den insikten för den gjorde mig på humör igen.

Avslutningen var genialt genomförd med cykling i samlad trupp uppför hela Avenyn med avslutande spurt upp till Götaplatsen. Där möttes vi av en mindre folksamling som tjoade, hejjade och kastade guldkonfetti över oss. Jag trodde nästan jag skulle komma i brallan av lycka. En stenhård kalasdag med mycket cykling, god mat och trevliga människor.